i solen, och bortom de: sa återigen utsträckte sig böljande och dystert Campagnans ödemarker. Professorn tog fram sin bok och började ifrigt rita. — Hvarföre ritar icke ni också? irågade han. — Emedan jag föredrager att vara lat och föreställa mig hur denna scen kan hafva sett ut för aderton hundra år sedan. — Ni kan icke föreställa ert det, sade han häftigt. — Det är omöjligt. Hvem skulle kunna åter uppbygga, för sinnets öga, en grupp af palatser, teatrar, tempel och trädgårdar, sådana som en gång voro hopade här? Den yttre muren hade ju en omkrets af mellan åtta och tio mil. — Det var icke alls någon villa, svarade jag. — Det var en modellstad. — Och kan ni fantisera en stad? — Kanske. Professorn grinade något föraktligt, skakade på hufvudet och fortfor att rita. Nu var händelsen att jag verkligen kunde fantisera sådana ting med en noggrannhet, som skulle varit förvånande, om kunskapen varit min egen. Jag hade genomvandrat denna samma mark med Hugh, då vi bodde i och nära Rom, många, många gånger. Det hade varit ett af våra s sta favoritställen, och jag kände hvarje fläck deraf utantill. Att återuppföra dessa byggnader, att befolka tempel, palats och teater med lifvet för aderton hundra år sedan, att identifiera hvarje kulle, da! och ruin, hade just varit förelå Uet för och behaget i våra undersökningar. Det var i så ädena studier som Hughs lifliga sinne fann en af dess högsta förnöjelser. De öfvade