— Håll! utropade professorn. — Detta är ruinerna af Thermse. -De kallas så, o Apelles! af de okunniga, som författa handböcker för resande, svarade jag, — men jag, Sibyllan, säger dig, att dessa hvalf en gång genljödo af fröjderopen vid festerna. Betrakta flöjterna och blomsterkransarna och grupperna af dryckeskämpar, som ännu tydligt synas på detta hvalf. Till hvad ändamål skulle sådana dekorationer sättas i taket på ett badrum? — Hm! Det ligger något förnuft deri, medgaf han, ännu sysselsatt med sin målning. — Låtom oss följa kejsaren, fortsatte jag. — Låtom oss, osynliga, gå igenom vakterna vid portalen och hopen af kockar, slafvar och underlydande i yttre salen. Låtom oss, ledda af musikens ljud, intränga till sjelfva cenaculum. Här, på halfrunda dynor, sitta kejsaren och hans gäster i halfliggande ställning — håret doftande af välluktande smörjelser, fingrarne betäckta med ringar, och deras juvelprydda tofflor stående bredvid dem på golkvet. Hvar och en håller i venstra handen en serviett med guldoch purpurfransar. På borden stå små gudabilder. Vid lägre ändan af rummet är en upphöjd scen, på nvilken ett sällskap gycklare uppföra ett komiskt mellanspel. Gästerna spela tärning mellan rätterna. Då och då nedregna från taket blommor och vällukter på dem, under det slafvar stå bredvid, hvars skyldighet det är att vifta bort flugorna och skatta gästerna rena servietter och radt vatten, efber hvarje rätt. — Vid Thor och Oden! utropade professorn, — hur kan ni veta allt detta?