tion? Ingen Sibylla har någonsin tålt misstroende. — Berätta mig någonting som är värdt att höra, och jag vill tro er. — På er ära? — På min ära — om edra sibylliska blad icke äro stulna ur Murrays handbok. — Var tyst då, medan jag anropar gudarnes hjelp! Professorn blandade sina färger, under det jag bemödade mig att samla mina tankar och ordna min redan till hälften glömda lärdom. — Kom, min elev! sade professorn slutligen. — Ni är en långsam profetissa. — Jag måste resa tillbaka genom aderton århundraden, svarade jag — och det är ingen lätt sak. Hör nu på, under det jag uppkallar minnet af förflutna ting och visar eder en af Cesarernas fester. Professorn förde penseln till sina läppar och blåste deri, som om det varit en trumpet. Jag fortsatte min berättelse. — Föreställ er, o lärde Apelles! att det nu är tionde timman af den romerska dagen. Det har på morgonen varit en kappkörning, åtföljd afen kamplek, och segrarue hafva nyss gått genom dalen, krönta med palmqvistar och band. Nu höra vi ljudet af flöjter och trumpeter. En afdelning af gardet tågar fram, åtföljd af musikanter och vapendragare, efter hvilka kommer kejsaren, klädd i en lång, hvit robe och bekransad med rosor. Han är åtföljd af en tjugo romerska ädlingar, alla i högtidsdrägter, och en ny afdelning af gardet bildar eftertruppen. De äro. på väg till: kejserliga gästabudssalen, hvaraf ruinerna nu stå framför edra ögon. Föreställ er; denna sal —