hans inbillningskraft, eggade hans minne och intresserade honom å poesiens och konstens sida. Om allt detta visste professorn emellertid ingenting och började så om en stund att göra narr af mig för mitt ,antiqvariska sinne. — Hvarföre så tyst? sade han. — Förlorad bland romarne, hvad? Kanske ni kände kejsare Hadrian i något tillstånd af förutvarelse — hvem vet? — Kanske jag var en kammarjungfru hos Julia Sabina. — Julia Sabina! Hvem var hon? — Hans hustru, mein professor. — Hm! Jag önskar er antiqvariska ingifvelse ville drifva er att upptäcka hvad alla dessa ställen voro, som jag aftecknar. — Vill ni tillstå, att jag är en äkta Sibylla, om jag verkligen säger er det? — Naturligtvis. Nåväl, på denna fläck var troligtvis en akademi belägen. Dalen framför oss kallades Tempe-dalen och var anlagd i ikhet med den beryktade Thessaliska dalen. Derborta, hvarest ni ser en rad at buskar och högt gräs, rinner en liten bäck, som kejsaren lät leda genom dalen, i likhet med Perseus. — Ni har sett detta i resboken, sade professorn. -— Falska Sibylla! fyll denna kopp åt mig med vatten ur er efterhärmade Perseus! Jag måste tillsätta litet färg. Jag tog koppen och fyllde den åt honom. bå jag kom tillbaka, bad han mig fortsätta. — Hvad tjenar det till att fortsätta, sade jag, — om ni förnekar min inspira