tanktes, hanm til denna od. Eu Hskatepät förde honom en natt, under brinnande storm, från fosterjorden. ij Han har sedermera varit död för detta sitt fädernesland. Äfven de varmaste beundrare till hans författareskap hafva derefter ångrat och afbedt sina sympathier, såsom ungdomliga villfarelser. Hans vedersakare betraktade åter hans brott såsom endast konseqvensen af de satser, som alltid legat in nuce i hans skrifter. Slutligen har allt tal om honom tystnat. Blott då och då har man tagit ned från bokhyllan ett och annat af hans arbeten, för att ögna deri, mera såsom en kuriositet. Och ändock har Almqvist skrifvit sköna och herrliga saker, ehuru det sublima ofta i nästa ögonblick faller ned i det låga och platta. Hans uppfattning af det svenska folklynnet, hvilket han skildrar med en blandning af kärlek och humor, är sann och skarpsynt. Hans naturskildringar ega den nordiska naturens hela stämning. Man hör vinden susa i furarnes toppar, de glänsande molnen ila öfver himlen, Linngean doftar i skogen, och vågen plaskar mot stranden. Hans karaktersteckningar, när det gäller hufvudfigurer, äro deremot fantastiska och vidunderliga, understundom rentaf vidriga. I afhandlingen kan han än höja sig till en hög och ädel vältalighet, än sjunka ned till puerilt pjoller och affektation. Hans hypotheser äro än blixtrande och djerfva, än de lösligaste hugskott. Så uppenbara sig motsägelserna inom Almqvists personlighet äfven i hans författareskap, och så sammanhänger i sjelfva verket alltid skriftställaren med personligheten. Bidrag till Almqvists bedömande i, sednare hänseendet skola måhända komma i dagen, i den mån hans samtida efterlemna memoirer. De nästan sagolika berättelser vi i detta fall från en och annan mottagit, kunde gifva ämnen till romaner, öfverträflande i besynnerlighet Almqvists egna, underligaste dikter. Han har haft, der han nu bott, en 73årig gubbe, på sin lilla torftiga kammare i Bremen, en lång, på tragiska momenter rik lefnad att öfverblicka. Den längtan, som der helt visst fyllde hans själ, att få ännu en gång omfamna sitt käraste barn, blef ej uppfylld. Men denna längtan, denna saknad, har, skola vi hoppas, varit hans själs luttringsprocess. Måtte lefnadsaftonens solnedgång hafva gjutit frid i hans sinne och öppnat det skal, som dock gömde en ädel perla! i Vi återgifva här, efter hufvudstadens tidningar, följande data rörande det yttre af C. J. L. Almqvists lefnadshistoria: Amqvist föddes i Stockholm d. 28 Nov. 1793. ; Hans far var krigskommissarien Carl Guztaf A., son af den frejdade, höglärde och fromme teologen och Upsala-professorn Erik Jonas A. Hans mor var Lovisa Gjörwell, dotter af den i vår litteraturhistoria välbekante Carl Chr. Gjörwell. Student 1808, promoverades A. 1815 i Upsala på samma gång som de förnämsta bildarne af den nya vittra, 8. k. fosforistiska skolan. Ingick i ecklesiastikexpeditionen, der han blef kopist 1517 och kanslist 1821. Var under dessa år informator hos brukspatron IIisinger för dennes barn. Tog afsked från kanliset, gifte sig med Anna Maria Lundström och flyttade i början af 1824 till Wermland, der han bosatte sig på en liten hemmansdel i Skillingsmarks socken, nära norska gränsen. Återflyttade till hufvudstaden följande år. Biträdde 1526 och 1827 professor Ågren vid krigsakademien i åtskilliga hans litterära arbeten äfvensom i hars lärarebefattning. Intill denna tid äro af hans hand tryckta en last några mindre, ehuru ganska märkliga småskrifter, några 1 rika filosofiska uppsatser i den af honom och Hammarsköld utgifna tidskriften Hermes, samt allegoriska sagor i Opoctisk Kalender. A. blef 1828 lärare i matematik vid den då inrättade Nya elementarskolan i Stockholm samt rektor derstädes 1829. Bekantskapen med skolans stiftare, Lefrn, förskaffade honom befattningen vid denna skola, till hvars organisation och första verksamhet han väsendtligen och med stort nit bidrog, hvilket förvärfvade honom mycket förtroende äfven af skolans medstiftare, den nyss blifne statssekreteraren för ecklesiastikärendena, v. Hartmandorff. Under sin läraretid utgaf han läroböcker i linearteckning, i allmän språklära, i svensk språklära, i svensk rättstafningslära, i räknekonst, i geometri, i grekisk språklära, i fransysk språklära, af hvilka de flesta erhållit flera upplagor. Under samma tid infördes af honom flera uppsatser af filosofisk och vitter riktning i tidskrifterna. Svea och Skandia. 1832 började han utgifningen af den bekanto, snillrika, sällsamma och vidunderliga Törnrosens bok eller de fria fantasier, som i en romanföljd af 14 band utkommo, samt sedermera i en imperialupplaga med tillägg af en stor mängd uppsatser. Hans få men ypperliga folkskrifter -äro äfven från denna tid. Han Pprestvigdes och tog pastoral-examen med hedrande. betyg 1838. Speciminerade s. å. för Norbergska professionen i Lund. Utgaf 1839 den lilla skriften: ,.Det-går an, som väckte så mycken och så bitter uppmärksamhet och som blef för hans framtid afgörande. Lemnade sin befattning vid elementarskolan 1840. Sysselsatte sig numera uteslutande med vitter författareverksamhet i en mängd romaner samt med arbete i tidningar, hvarmed han redan 1838 började, och var under de senaste åren intill 1851, då ban lemnade fäderneslandet, en verksam medarbetare i Aftonbladet. Skref äfven i Jönköpingsbladet. Hans utnämning 1946 till regementspastor vid Lifbeväringsregementet skedde på enskild önskan af konung Oscar, emot alla vederbörandes; konungen hoppades att genom denna fasta anställning bereda honom framtida oberoenåe bröd. Stockholm. H. M. Konungen återväntades till hufvudstaden med ordinarie snälltåget som i går Söndag. — Afsked. Kgl. Maj:thar, uppå derom gjord ansökning, beviljat kommissionslandt: so ann TT MM KL af . — —ä 2 TSL