Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1866, sida 1

— Är värden inne? frågade jag. — Si, signora. — Var då så god och lemna honOm denna biljett och säg honom, att jag skulle blifvå tacksam för ett skyndsamt svar. Uppassaren tog den och gick. Ilan var knappt gången, förrän Goody brast i gråt och gick bort till fönstret, häftigt upprörd. — Min Gud! Min Gud! mumlade hon, — hvad är nu att göra? Hvad är att göra? Jag kan icke uthärda er vrede, mitt lam, och allt hvad jag gjort, bar jag gjort för ert bästa och derföre att jag älskar er, som om ni vore mitt eget kött och blod! Och nu skall ni aldrig lita på mig mer — jag vet att ni inte skall det, och om jag har gjort rätt eller orätt, vet jag ej mer än det barn som föddes i natt. Hennes ångers häftighet öfverraskade mig i hög grad. — Kära gamla vän, sade jag hjertligt, — var inte ledsen — säg icke ett ord mera derom! Det var orätt af dig att neka. men — — Nej, nej, nej! afbröt hon mig snyftande. — Det är inte det, min engel; det ir inte alls det! Men ni skall få veta det snart nog — 0, barmhertige Gud! här är värden sjelf, och nu skall allt komma fram. Värden kom in; en allvarsam man, helt och hållet svartklädd, med hvit halsduk och stor guldkedja. Han höll min biljett öppen i handen och sade, djupt bugande sig: — Signoran har gjort mig äran att skrifva? Jag jakade och bad honom sitta ned(borta)