Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1866, sida 1

rifvet. Jag tog nästa del och fann den stympad på samma sätt. Sedan granskade jag alla de öfriga, och från alla var egarens namn på samma obarmhertiga sätt borttaget. Det besynnerliga i detta väckte min nyfikenhet. — Goody, sade jag, — såg du någonsin den herrn, som bodde här vid vår ankomst? — han, som lånade doktor Marco dessa böcker? — Hur skulle jag kunna veta det? svarade Goody liknöjdt. — Jag har sett en hel hop herrar, sedan vi kommo hit. — Den, som jag menar, är rest till Rom. Hvarpå hon endast svarade: — Jaså. Och ämnet föll. Dagen derpå flyttade vi in i ett rum med utsigt åt hafvet, der jag kunde sitta timvis i ett fönster mot söder, värmande mig i solskenet och betraktande fiskrarnes slupar, der de kommo och gingo. Stödjande mig på Goodys arm, kunde jag nu en fjerdedels timma i sender gå omkring i rummet, och doktor Marco föreslog, att jag morgonen derpå skulle åka ut en liten stund. Efter hand som mina krafter tilltogo och jag dagligen såg mig närmare och närmare slutet af min resa, började jag blifva allvarsamt orolig, att våra penningar icke skulle räcka till att betala vår räkning i Civita Vecchia. Jag undersökte börsens innehåll och fann, som Goody sagt, en summa af omkring tjugofyra pund. — Hvad skola vi göra, min kära Goody, om detta icke är nog? sade jag, ängsligt betraktande penningarne i mitt knä. — Det skall bli nog och mer än nog,