Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1866, sida 1

— Ni märkte icke? upprepade jag. — Sanningen är, signora, svarade han, — att det icke är mina böcker. Jag lånade dem för er räkning och tog dem, som de gåfvos mig. — Då lånade ni dem af en artist, svarade jag leende. — Icke det en gång vet jag, svarade han, förläget granskande böckerna. — De tillhöra en herre, som bodde på detta hotell, då ni först fördes hit, och som nu är i Rom. IIan kommer ännu då och då till Civita Vecchia. Kanske är han en artist. Det är mycket möjligt. Rom är alltid uppfyldt af sådana. — Ah, signore Marco, sade jag ifrigt, — om jag endast kunde komma till Rom, skulle jag blifva frisk. IIur snart tror nm — — Så snart, signora, afbröt han, — ni kan åka ut, utan att blifva uttröttad, och är stark nog att tåla vid en ätta timmars resa. Till dess tror jag det vore bäst, om ni kunde flytta in i ett gladare rum. Här finnas rum, som ligga mot söder, med utsigt åt hafvet. Ni skulle finna ett af dem mycket trefligare. Jag tänkte på våra knappa tillgångar och suckade. Doktor Marco rodnade åter som en flicka. — Ni har varit här så länge, sade han, — att värden utan tvifvel gerna skulle låta er få ett af de bättre rummen till samma pris som detta. Får jag tala vid honom för er räkning? Jag tackade honom och antog hans tillbud. Då han var gången, fattade jag en del af Schlegel och, då jag vände bladen, fann jag att det öfversta högre hörnet vår bort