Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1866, sida 2

hjelpte mig att tänka redigare och handla friare, och det var väl att de det gjorde, ty nu, hjelplös och oersaren som jag var, måste jag handla och tänka för två. Emellertid gick tiden urdan. Några ord ännu, och allt var i ordning. Jag skulle behålla penningarna; vi skulle lemna Broomhill vid middagstiden, och jag skulle möta henne vid porten till parken, på min väg till stationen. Sålunda skiljdes vi. Jag hade knappast hunnit till gårdsgrinden, då hon kom springande efter mig. — Ni ber dem väl sörja för mina stackars kräk, mitt lam, sade hon, med förklädet för ögonen. — Der är katten och bofinken och tupparne och kycklingarne — de älska mig alla, och det skulle göra mig ondt att tro dem glömda. Slagen af egoismen i min sorg, vände jag tillbaka, tog båda hennes händer och sade allvarsamt: — Du skall icke lemna dem — nej, kära gamla vän, du skallicke lemna dem. Du — du älskar ditt lilla hem; du hade hoppats att få sluta dina dagar der; jag ville icke rycka dig derifrån för att dela min sorgliga och osäkra framtid. Jag är ung och bättre i stånd att strida mot verlden än du. Glöm att jag bad dig följa med mig. Gud välsigne dig, Goody, och farväl! Men Goody ville icke höra på mig. Jag tunde säga hvad jag ville; men hon skulle udrig lemna mig. Om jag vägrade att! aga henne med mig, skulle hon följa mig )å sina knän; leta sig väg till mig hvar relst jag än måtte vara; och följa mig till erldens ända med sin kärlek och sin trowet. Hvad kunde jag göra, då jag såg! lenne så bestämd och kände min egen!