Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1866, sida 2

diga resande på jernväg. Timme efter timme, vid dagsljuset eller i skymningen, tyckes samma landskap för evigt flyga förbi. Ibland somnar jag, och vaknar seIdan darrande ur fantastiska drömmar, i hvilka Hugh och Maddalena och mina gamla skolvänner i Zollenstrasse på ett besynnerligt sätt äro hopblandade. Mitt hufvud värker; mina läppar äro torra och blödande; mina ögon äro brännheta; och, antingen jag sofver eller vakar, känner jag en tyngd på bröstet, som hindrar sjelfva min andedrägt. Det finnes ögonblick, då jag omöjligt kan hålla mina tankar samlade; då allt tyckes vara förvirring i min hjerna, och jag icke kan skilja det förflutnas händelser från det närvarandes. Det finnes också ögonblick, då jag återkallar vårt lif i Italien med sällsam tydlighet --då jag plågar mig sjelf med förebråelser och upprepar om och omigen i mitt hjerta: ,Ack! hvarföre var jag icke nöjd i mitt Paradis? Hvarföre kunde jag icke hafva varit lycklig litet långre? På det sättet, med en natts hvila i Chålons-sur-Saöne, fortgår den långa landtresan, och vi genomfara hela Frankrike från kust till kust. Den stackars gamla qvinnan vid min sida sofver nästan hela tiden och bär det, i det hela taget, bättre än jag kunde hafva hoppats. Nu äro vi vid en stor hamn, och höga hvita byggnader, skansar, batterier, skepp, kajer, fyrbåkar och trafik af alla slag tyckas passera mångfaldigt framför mig. Våra saker läggas på en handkärra, och vi följa den ned till embarkeringsstället, genom gator hvimlande af soldater, matroser, åkdon och fotgängare. Svag och darrande,