Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1866, sida 2

svaghet och öfvergifna ställning, annat än tacka henne af hela mitt hjerta och mottaga hennes ofler? Ännu några timmar och vi ilade mot London, lemnande Broomhill längre och längre bakom oss med hvarje ögonblick och hela verlden framför mig — en öken. En dyster resa! en dyster, förskräcklig resa, sammansatt af ängsliga dagar och förfärliga nätter, kroppsligt försvagande och nervös nedslagenhet, beständigt hjertlidande, afbruten sömn, ett förfärligt uppvaknande och en besynnerlig inre förvirring! Min hågkomst deraf är osäker och styckad. Scener och händelser sväfva för mitt minne såsom skymtar af en till hälften glömd panorama. En del resandes ansigten stå för mitt minne, såsom om jag sett dem i drömmen. ÅAnnu i dag ryser jag, då jag återkallar denna mosaik af ställen och händelser, hvars minne är förenadt med så mycket lidande. Nu äro vi i det dystra rum, hvarest vi timma efter timma vänta på Dover-tåget. Jag ser den mörka eldstaden, de bakvända bokstäfverna på den oupphörligt öppnade slasdörren, bordet öfverhopadt med nattckar och vallerier, de resande, som ouppnörligt komma och gå, de mångfärgade lammorna på väggen från gröna och röda yktor, som bäras förbi af brådskande bärare. Jag ser en svartklädd enka der i hörnet, med sin lilla flicka sofvande bredvid sig, vid åsynen af hvars bleka ansigte och djupa sorgdrägt mina tårar föllo ymvigt. Jag hör bullrande åkdon utanför ich den gälla hvisslingen af ankommande; åg, och jag kommer ihåg, o, hur tydligt!! len fruktan, med hvilken jag vände nig; not dörren hvarje gång den öppnades,