icke ett ord! Skynda dig, för Guds skull, så att vi kunna komma af. Den gamla steg mekaniskt upp och började hoplägga linnekläderna, som lågo på bordet. Plötsligt vände hon sig om och sade: — Men, min älskling, har ni några pengar? Penningar? I min ifver och förtvitlan hade jag aldrig tänkt derpå. Jag hade inga -egna, och jag ville icke tagit hans, om det gällt att rädda mig från tiggarstafven. Det kändes som om åskan slagit ned vid mina fötter. — Icke ett öre, svarade jag. Goody skakade sorgligt på hufvudet. — Ack, ack! mitt lam, sade hon, — hvart kunna vi komma och hvad kunna vi göra utan dem? Jag — jag har litet pengar, som jag sjelf hopsamlat; men det är helt litet, och sedan det är slut — — Då det är slut, kan jag skaffa mera och betala dig tiofaldt! sade jag skyndsamt. — Hur mycket har du? — Ah, mycket litet, min älskling, kanske omkring trettio pund, svarade hon tvekande. Trettio pund! Vi kunde resa långt för trettio pund, om vi hushållade. Till Belgien kanske, eller någon mörk vrå af Schweiz, eller Rom ack nej! det målet var för svårt att uppnå. Vi kunde icke resa till Rom för trettio pund, och likväl skulle jag i Rom lättare kunna förtjena penningar på min konst än någon annorstädes. Hvad är att göra? — Eller — eller, kanske kunde det vara omkring femtio pund, tillade Goody, efter några ögonblicks ängslig tystnad, under hvilken hon tagit i betraktande alla om