Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1866, sida 2

honom, med samma trotsiga blick på sitt bleka ansigte, som jag första gången såg derpå. I samma ögonblick bortdog trotset, och ansigtet blef mildt. — Och likväl, Hugo mio, sade hon, — hatar jag henne icke: — Jag — jag har till och med försökt att älska tanken på henne, för din skull. — Du skulle älska henne sjelf, om du kände henne, — sade min man hastigt. — Hon är mycket ung och vacker, och ser trofast ut, svarade Maddalena. — Jag är glad, att hon är så vacker, för din skull. — Hon är lika trofast, som hon ser ut, sade Hugh. — Hon känner hela din historia nu, — åtminstone så mycket deraf, som jag kunde berätta henne — och om du blott ville se henne — — Se henne! afbröt italienskan, med en häftig åtbörd. — Är du vansinnig, som kan begära det? Sc henne — qvinnan, som bär ditt namn — som sofver hvarje nat i dina armar — som kanske till och med nu bär ett barn med dig i sitt sköte? Under det jag — Dio! en sådan tam stackare du mätte anse mig vara! — Maddalena — — Mina ögons ljus skulle förbränna henne — min andedrägt förgista henne! fortsatte hon häftigt. Sedan, pastigt hejdande sig. utropade hon: — Förlåt mig, förlåt mig, jag ville ej förtörna dig, Hugo! Du vet hur saktmodig jag har varit — har tålig — hur lydig! Du vet hur jag hållit mitt löfte till dig. — Ja, ja, poverina, jag vet det. Maddalena fattade en af hans händer,