Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1866, sida 2

kysste den och lade smekande sin kin derpå. — Hvad lefver jag för, idol mio, mum lade hon, — om icke för att lyda dig Hvarföre släpar jag på denna tunga kedj: af år, om icke för att helga hvarje da; och hvarje timma åt dig? Och likväl grå ter jag ibland derföre att jag ingenting kan göra för dig. Kommer du ihåg der tid, Hugo, då jag brukade laga dina hand skar? Det var länge, länge sedan. De gjorde mig mycket lycklig. Jag får ej ens njuta af denna lycka nu. Kommer du ihåg en liten börs, som du en dag hade kasta: bort, och jag bad dig om? Se — här är den, utsliten af mina kyssar. Ah, älskar jag dig icke? Stående der, kall och darrande, med denna förskräckliga känsla af hjelplöshet, som man ofta erfar i drömmen, såg jag min man betäcka sina ögon med handen — hörde honom svara, med en röst nästan oigenkännelig af rörelse: St, si, Maddalena — tu mami. — Kunde någon älska dig högre? Han skakade på hufvudet. — Kunde någon — någon, Hugo, älska dig så högt? Kunde hon försaka dig, som jag har gjort? Kunde hon sofva under samma tak och veta en annan i sitt ställe, som jag gör? Kunde hon lefva, bannlyst som jag är, och likväl älska dig, såsom jag älskar dig, ytterligt och blindt? — Nej — nej, omöjligt! — Och likväl undflyr du mig. Nej, skaka icke på hufvudet; ty det är sannt. Du håller dig ute med dina hundar och din bössa, dag efter dag, och söker aldrig att se mig frivilligt. Är det derföre att du fruktar mina förebråelser? Du behöfver