Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1866, sida 2

po och Maddalena stodo så fadder — presten genompladdrade dopformuläret — den lille protesterade ifrigt mot den nypa salt, som tilldelades honom af den helige mannen — och så slutade ceremonien. Maddalena skyndade derpå ut att tillreda aftonmaltiden på terrassen, under det vi gratulerade modren och gåfvo barnet sådana små presenter, som hvar och en kunde hafva råd till. Sålunda gaf presten en liten medalj, välsignad af Pafven; Jacopo ett stycke lärft; värdshusvärden ett perlband af koraller, och jag, såsom pant på en kommande gåfva, ett stort guldmynt, för hvilket modren och Jacopo kysste mina händer. Derester gingo vi ut på terrassen och superade vid solnedgången, uppassade efter Österländskt bruk, af qvinnorna. Jag kan aldrig glömma aftonhimlens prakt, eller det landtliga behaget af denna fest, vid hvilken Öfverflöd och Välvilja presiderade, likt osynliga gudar. Der fanns hvitt bröd, bakadt af majs, och vin i getskinnskärl, krabbor, stekta i olivolja, vaktlar för hvilka ön ar ryktvar; hdåter, torkad fisk, sallat, färska gurkor, meloner, fikon, macaroni och den delikata ricottan afgetmjölk, som hvarje bonde i Södra Halien skicklig i att tillreda. Under det vi innu åto, inbröt den milda skymningen och uppsteg den stora sommar-månen öfver olivträdens toppar, glödande i gyldene prakt. Sedan afdukades borden; presten tog afsked; de, som kunde spela, togo sina nstrumenter, och en ring bildades på gräs planen till en tarantella. Jag kunde då sjelf dansa den, lika bra som någon Neapolitan, tog Maddalena till min dame och örtjusade gästerna med att utföra deras hationaldans, som om jag varit en infödd.