Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1866, sida 2

en bägare till barnet, så klädet till Paolo, sedan ett silfverur till Jacopo, och slutligen ett korall-halsband till Maddalena. Du skulle trott, Barbarina, att jag gifvit dem hela ön till skänks. Den unga modren nedkallade öfver mig Madonnans och alla helgons välsignelser. Jacopo var vältalig i åtbörder, oaktadt han sade föga. Hvad Maddalena i sin barnsliga glädje beträffade, klappade hon i händerna, skrattade, dansade och knäppte halsbandet om barnets lilla hals, samt sprang slutligen till källan, likt en ung vattennymf, för att se hur det tog sig ut på hennes egen. Tör min egen del, carina, blygdes jag endast vid tanken på hur föga penningar och möda det kostat mig att göra dessa stackars varelser så lyckliga. Angelägen att få slut på deras tacksägelser och beundran, föreslog jag, att Maddalena skulle gå ned och se på jakten. (Forts.)