Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1866, sida 3

land, sprang hon fram för att möta hoom, fattade honom vid armen med båda sina händer och talade, som det tycktes, med stort allvar. Till svar nickade han, mumlade tre eller fyra ord och kysste henne på pannan. Hon sprang derefter lätt uppför en af de många branta stigar, som här genomskära klippan, och försvann. Då vi gingo fram till huset skrattade jag åt Jacopo för hans innamorala. — Hon är incen innamorata, signore, sade han, — hon är min syster. — Din syster, Jacopo, upprepade jag. — Har du en syster, amico? — Jag har en syster, signore, och en bror och en svägerska, sade han, -— och Maddalena berättade mig, att svägerskan i dag blifvit förlöst med sin försttödde. Barnet skall döpas i afton, och om signoren icke behöfver mig ... — Nej, nej, Jacopo, sade jag. — Gå till dopet, för all del. Du skall väl vara gudfader? — 87, signore, och föreställa fader också, emedan Paolo är borta. — IIVem är Paolo? — Min bror, signore, som är på sjön. — Vän Jacopo, sade jag, — tror du, att svägerskan skulle tillåta mig vara bland gästerna? Jacopo rodnade och sade, att hon skulle anse det som en stor ära. — Men, tillade han med ett slags stolt blygsel, — det är ett fattigt ställe, signore. Hvarpå jag svarade, att jag var en verldsborgare, och att alla s ällen voro mig lika, och dermed var det afgjordt. Vi begåfvo oss derefter genast till hans bem på stigar, kända endast af min kamrat, som gick före mig, tyst som vanligt. (Forts.y