upp med fasa och trots, säg jag min man stå framför mig. IIan var mycket blek — dodsblek — och hans ögon voro fulla af tårar. — Win stackars Barbara, sade han sakta och räckte fram handen. Jag studsade ofrivilligt tillbaka. Han ryste. — Nej, nej, sade han, icke så! allt utom det. Sedan, liksom återkommande till sig sjelf, föll han in i sin förra ton och tillade: — Jag ser det allt, min Barbara. Kom med mig — tro på mig — och jag vill förklara allt. Jag pekade på porträttet. — Ja, allt, min älskling — allt.