hastighet och bestämdhet, som liknade inspiration. Med en slags förtviflad dristighet undersökte jag hvarje möbel, hvarje hylla; till och med schalen på stolen, till och med arbetskorgen på bordet. Sedan öppnade jag skrifschatullet. Vid hvarje annat tillfälle, skulle sjelfva tanken på att handla så hafva förskräckt mig! men nu, halft vansinnig som jag var, gjorde jag det, utan den ringaste känsla af något orätt. Det första jag fann deri, var en liten bok och ett litet ovalt sammets-ttui, ungefärt så stort som en specie. Jag öppnade boken först, Petrarchas sonnetter i litet fick-format, bundna i karmosinrödt maroquin, med förgyllda spännen. På första bladet stod skrifvet med Iughs stil — ,,Maddalena, del suo amico — H. F. Maddalena! Hennes namn var Maddalena. Sedan öppnade jag tuiet. En dimma sväfvade för mina ögon, jag vågade knappast se på det porträtt det inneslöt, ens då det låg öppet framför mig — men jag såg. Det var Hugh — en yngre Hugh, skägglös, ungdomlig, olik, och likväl densamme. Midt emot porträttet, på en guldplåt i locket, voro graverade orden: ,, Hugo ÅMaddolenadi. Jag vet ej huru länge jag, i stum förflan, stod och stirrade härpå; men det reföll mig som timmar förflutit. då jag ill slut åter föll ned på stolen, lade mitt mufvud och mina armar på bordet och utorast i de qvalfullaste snyftningar. Efter en stund blef jag medveten om, ut det fanns någon i rummet. Jag hade cke hört någon inträda, men jag de utt jag icke längre var ensam. Blickande