Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1866, sida 1

Jag, som älskar eder båda så högt! Kom håg hur kär han är mig — min man — — Bab, han är en strunt. Han är dig inte värd. — Det är osannt. Ni känner honom inte — han är den bäste, den ädlaste, den — Mina snyftningar hindrade mig att fortsätta. Min tante stannade tvärt framför mig och slog handen häftigt i bordet. — Bab, sade hon, — du är en dåre. Karlen skall krossa ditt hjerta en vacker dag, och då skall du tro mig. Några minuter till, och hon var borta, för att aldrig, så kändes det inom mig, mer återvända. XIV KAPITLET. Hemligheten. Så korta vinterdagarna än voro, och så ofta jag än blef afbruten, fortfor jag att måla regelbundet hela November och större delen af December. Den kära sysselsättningen gjorde mig godt på allt sätt och hjelpte till att afhålla mina tankar från att alltför mycket uppehålla sig vid den plågsamma brytningen med min tante. Hon hade varit angriparen, och jag kände henne för väl att hoppas det hon någonsin skulle erkänna sig hafva haft orätt. Hon ville heldre dött än gjort ursäkt. Då detta var fallet, fann jag det allt mera svårt att hålla fred med henne, och stannade derföre mest hemma vid mitt arbete, den tid, som förflöt mellan den stora balen hos Bayhams och aftonen af hennes olyckliga besök. Min tafla närmade sig nu sin fullbordan. Ämnet hade blifvit ingifvet af Hugh, då vi reste i Schweiz. för