Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1866, sida 1

dan skulle jag icke sagt någonting derom. Ni kunde gerna gått till förderfvet, utan att jag blandat mig deri, men nu är förhållandet annorlunda. Ert ovärdiga öde är sammanlänkadt med hennes, och om ni går under, måste hon blifva offret. Jag önskar hon aldrig sett er. Jag önskar jag aldrig sett er. Jag skulle lika gerna velat, att hon gift sig med en kringvandrande spelman eller en beduin, som med er, Hugh Farquhar! Ni är den siste jag skulle gifvit henne till, om jag haft någonting att säga, och jag säger er det rent ut. — Sedan ni sagt mig det, mrs Sandyshaft, och sedan ni, vågar jag säga, förolämpat mig tillräckligt vid mitt eget bord, kan ni nu vara nöjd och tillåta mig säga er farväl, sade Hugh, mycket blek och gående mot dörren. — Barbara, jag lemnar åt dig pligten, eller nöjet, att underhålla mrs Sandyshaft under återstoden af aftonen. — Det skall inte bli länge, kan jag säga er, och det skall dröja många dagar, innan jag åter träder öfver er tröskel. — Som ni behagar, min fru. Och dermed lemnade han rummet. — O, tante Sandyshaft! tante Sandyshaft! Hvad har ni gjort? ropade jag, utbristande i tårar. — Sagt honom sanningen, Bab, och mycket godt kan det göra honom, sva rade hon, gående förbittrad af och an : rummet. — Men I skolen aldrig, aldrig åte blifva vänner? — Det kan jag inte hjelpa. — Men jag — hvad skall jag göra