nägra långa bleka strimmor öfver våra hufruden; i midten af detta moln syntes några ljusare skyar, hvilka med hastig fart närmade sig oss. Gubben H... gick nu till rodret och sade till mig: ,,Gif mig min toddy. När han tömt den, gaf han mig glaset tillbaka och yttrade i kommandoton: , drick ur din toddy, ställ glasen i , slingerställn, stufva ned allt, så att ingenting går sönder; kom upp på däck sen och stäng luckorna. Jag lydde genast och hörde under tiden att pojkarne började taga in ref. Tre å fyra minuter härefter var jag uppe och luckorna stängda. Jakten hade nu fyra ref i storseglet och tre i focken samt låg och rullade för hög sydlig dyning. Klockan var nära nio, det var nästan alldeles lugnt, med himlen öfvertäckt af moln, samt fullkomligt mörkt; Nidingens fyrar syntes i ost-sydost. Vattnet började nu lysa med det egendomliga, fosforlika sken, som mest observeras mot sydlig vind och af fiskrarne kallas mareld. Jag gick fram till masten, vinkade åt Johan, pekade åt honom på pikfall samt fattade sjelf i det ,lösa af , klofall; nästa minut hördes äfven de ord jag anat: , Låt gå storseglet; på ögonblicket var det nere. Några lätta vindflägtar kändes, från olika håll, och upphörde genast — men nu brast det löst. Först ett mullrande i luften, sen ett fräsande på våg, Så en stormil, så det tjuter mellan mast och vant och tåg. Jakten kull på sida kastas, reser sig dock upp igen, Darrar i hvarenda planka, hoppar liksom framåt seen, Lyder rodret, länsar undan som en uppskrämd jagad hind; Efter henne susar, ryter, rasande den sunnanvind. Vågor bildas nu och höja sig mot svartblå himmel opp, Vildsinnt jagande hvarandra, fradgande i skummig topp, , Sätt storseglet! qvickt i fallen ryter gubben akterut, Ty en skyhög brottsjö annars krossat oss om en minut. Seglet stiger, masten böjes, knakande i hvarje tum Vågen tar oss, jakten kastas framåt i en sjö af skum. Ändtligen kunde man andas ut — den första faran är öfver — jakten har nu tillräcklig fart för att genom rodrets inverkan flyga fram emellan de höga vågorna och äfven undkomma sjöarna akterfrån. Nidingarne blänka på ,styrbords låring och kursen är in mellan Tistlarne och land. Vinden hade gått mer vestlig och var ungefär vest-sydvest. Kan ni se Tistlarne? frågade kaptenen. Nej ljöd svaret. Efter en stund repeterades samma fråga och svar. Sjön var nu förfärlig, stormen tilltog med ett raseri som ingen penna förmår skildra, — ibland en sekunds tystnad och sedan ett tjutande, brakande och rytande som om alla verldens vilddjur och forntidens vidunder drabbat tillsammans, — man tyckte sig tydligen höra hjertslitande nödrop, dofva suckar, enstaka kanonskott, ångares hvisselpipor, ljud som af hästar, skenande på en stadsgata, och hela artillerisalfvor — allt blandande sig tillsammans i kaos af oljud. På en gång två blixtrar ljunga Delande den mörka sky, Likt en huggorms klufna tunga Båda från hvarandra fly. Blixt på blixt och knall på knall Öfverrösta hafvets svall. Blixtrarnes blekröda sken upplyste för ögonblicket den närmaste omgifningen, och i samma minut ropade jag , bränningar förut. ; , Tistlarne för babords bog, skrek Johan. Jakten föll af lite och vi passerade i detta nu emellan Pustskirs-grunden. Ehuru dessa sekunder ingalunda kunde kallas angenäma var det dock ett af de intressantaste ögonblick af mitt lif — vår jakt försvann nästan emellan dessa af ljungeldarnes sken mångfärgade och dock silfverhvita, kokande bränningar, hvilka likt förgångna andar rusade upp ur djupet, höjande sig minst trettio fot öfver oss och från hvars toppar stormen medförde hvita slöjor af gnistrande skum. ,Matskärsstång, rapporterade jag. Kom akter ut, ropade gubben och tillade, då jag närmat mig och vii detsamma passerat ofvannämnde sjömärke, ,tag du rodret nu och styr en stund; jag är nästan styf i armaärna. ÅA —— TVa2r A n-ns ha grsat vg