— ——— — — Och i ifvern af sin återhållsamhet, lade min tante sin hand så hårdt öfver glaset, att den fina skålen bröts af, rullade öfver bordkanten och krossades i tusen bitar. — Gud förbarme sig! — ett glas värdt tre pund! Jag — jag skall skaffa er ett likadant! flämtade min tante bestört. — Ni får icke tänka på någonting sådant, sade Hugh. — Det betyder ingenting. Tippoo, ett annat glas till mrs Sandyshaft! — Men jag vill verkligen. Jag skall låta ransaka hvarenda kuriositetsbod i London tills jag finner ett. Gif mig bitarne till prof — o, min Gud! jag önskar folk inte ville äta och dricka ur saker, som äro för fina att begagna. — Folk, som gör det, käraste lilla tante, få vara beredda på de möjliga följderna, skrattade jag. — Säg nu ingenting mer derom, jag ber. — Och försök icke heller att ersätta glaset, tillade Hugh, — ty det skulle vara alldeles fåfängt. Jag köpte detta halfva dussin på auktionen i Manfrini palats, och jag vet att det ej fins flera sådana. — Hur vet ni det? frågade min tante vresigt— Emedan jag är en connaisseur af antika glas, och känner till alla de bästa samlingar i Europa. — Jag tror, Hugh Farquhar, sade min tante, — att ni vet allt hvad som icke är värdt att veta, och ingenting som är det. — Denna Tokajer är för god att föraktas. Ni måste dricka ännu ett glas. — Jag! Nej. Jag önskar bara att jag inte druckit något alls.