Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1866, sida 1

Barbaras llistoria ). (öfversättning från Engelskan af S. N—n.) Det var nu nära middagstiden, och den vinterlika skogen glödde i solskenet med en för årstiden egen skönhet. Knappast en fläkt rörde trädens grenar, och stillheten var fullkomlig. De torra löfven prasslade under fötterna. Då och då qvittrade en fogel, eller fladdrade ett blad ned från något träd. Plötsligt uppgaf hunden ett kort, gladt skall, sprang från min sida, rusade bort till en uthuggning i skogen, der några fällda stammar utvisade att vedhuggarne nyss varit vid arbete, och störtade sig med den största förtjusning upp på ett fruntimmer, som jag tror att jag annars skulle gått förbi, utan att varseblifva. Hon var helt och hållet svartklädd och till hälften dold af vedstocken, vid hvilken hon satt. Jag var just nära nog att se henne kasta sina armar passioneradt kring hundens hals och kyssa honom på pannan — se sig hastigt omkring — skyndsamt taga en bok, som låg bredvid henne på gräset — och häftigt rusa upp, visande mig ett blekt ansigte, med en besynnerlig flamma af fasa och afsky, och skynda bort mellan träden. Hunden följde henne. Förvånad och förbryllad, stod jag ett ögonblick stilla och såg efter dem. Sedan, då jag ännu hörde hundens steg prassla mellan löfven, ropade jag: Nap! Nap! Nap! så ihållande jag kunde, men förgäf) Se H.-T. N:o 236.