Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1866, sida 1

ves. En gång, efter några minuters uppehåll, hörde jag ett svagt, osäkert skällande på afstånd — och sedan var allt tyst. Något oroad öfver förlusten af min fyrfotade kamrat och förskräckt öfver det besynnerliga sätt, hvarpå han öfvergifvit mig, följde jag gångstigen tills jag uppnådde en skogvaktares hydda, och frågade der efter vägen hem. Jag var trött och tyckte icke riktigt om att gå omkring alldeles ensam, utan ens en hund, som höll mig sällskap. Derföre tog jag närmaste vägen till Broomhill, i afsigt att så snart jag kom hem skicka någon att söka upp Nap, och erfarande ett obehagligt tvifvel om huruvida vi någonsin skulle återse honom. Hvilken lättnad erfor jag derföre icke, då det första föremål som mötte mig, var Nap sjelf, som låg med nosen på tassarne midt på den soliga planen vid springvattnet! Jag öppnade den lilla jerngrinden — densamma jag vågat mig igenom den dag, Hugh öfverraskade mig vid fönstret — gick till honom, klappade honom och förebrådde honom hans sednaste uppförande. Men han endast viftade med svansen och såg sömnigt på mig — och det tjenade till ingenting att fråga honom, hvar han hade varit, eller med hvem. Sedan gick jag in, skickade efter mrs Fairhead, beskref fruntimret och frågade, om någon sett hunden komma hem. Åler mrs Fairhead kunde ej upplysa mig mera än Nap sjelf; hvarföre jag begaf mig til min atelier, för att med arbete försöka fördrifva de långa timmarna till min mans återkomst.