Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1866, sida 3

hågkom nästan med en känsla af sjelfförebråelse, att jag ännu icke besökt st: let sedan min återkomst. Derester såg jag på silfverringen, som nu hängde vid min urkedja, och undrade om märkena efter kulan ännu voro synliga på barken, samt om den gamla mossiga stubben, på hvilken jag satt, då den susade förbi, blifvit skonad ända tills nu af vedhuggarne. Slatligen, då jag, omkring en mil från Broomhill, mötte en af stalldrängarne och två eller af hundarne, steg jag af, bad drängen köra hem vagnen och tillännagaf min afsigt att göra en promenad i skogen. — Om ni behagar, maam, sade han, i det han lyfte på mössan, — tror jag, att Nap gerna skulle vilja gå med er. — Då skall han också få det, Joseph. Kom, Nap! Nap och jag voro goda vänner. Han var cit präktigt djur, stark och gulbrun som ett ungt lejon, med en röst, som ljöd liksom den kommit från en orgelpipa. Hans namn var Napoleon, men han kallades Nap för korthetens skull. Sedan den första helsningen var öfver, och han tillräckligt uttryckt sin tillfredsställelse, gick han stilla framför mig på några alnars afstånd, men stannade då och då och såg sig tillbaka. (Forts.) Nöjd med litet. En ung man kom till er grosshandlare och sökte plats på hans kontor. — kulle gerna vilja antaga herrn, sade den väl illige grosshandlaren, men det är så dåliga kon junkturer ... det är så litet att göra. — Åh, det gö ngenting, afbröt den sökande, för mig behöfs int å mycket ...