Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1866, sida 3

som om hon vore en indianska? Nej, nej — aigretten och örringarne skola förvandas till ett litet förtjusande diadem för hennes panna, och halsbandet skall antaga stt modernare mönster, och broschen -wad skola vi göra med broschen? Låta tta om den som en brosch eller fördandla den till ett armband? — Ett armband, med en miniatyr af lig sjelf i midten. — Bon. Jag skulle icke tilltrolt någon annan än mig sjelf att föra juvelerna till staden, och jag kan då på samma gång älla om miniatyren. Jag tror jag reser i morgon med första tåget. — Och kommer tillbaka me — Jag vet icke hur j Barbarina. Jag måste diamanterna, uppsöka en artist och sitta för honom — men, jag skall göra mitt bästa, och om jag märker att jag icke kan hinna att komma med tåget, skall jag telegrafera. — Du skall inte telegrafera, sade jag. — Du skall komma i stället. Kom ihåg Henrik IV:s valspråk: 5åÅ cocnr vdillant, rien Mimpossiblal. Jag åkte med honom till jande morgon vid stjernornas såg honom försvinna vid ljudet af jernvägspipan. Då jag for tillbaka, var dagen herrlig. Den blå himlen tycktes omätligt hög och genomskinlig. Om icke de gula löfven varit, kunde iman trott det vara en vårmorgon. Någon sådan tanke var det kanske som, under denna hemfärd, förde mig tillbaka till g: innen af den lyckliga vår, jag eng här. Jag tänkte på den der nen, då jag träffade Hugh i etionen fölken och