— Jag behöfver inga flera klädnipgar, Hugh, utropade jag. -— Jag har redan flera än jag någonsin kan begagna. — Hvilken ovanlig Barbarina det är skrattade han, i det han öppnade en besynnerlig. gammalmodig byrå och upptog: derifrän ett stort rödt etui af maroquin. — Sjelfva lady Burleigh kunde knappast hafva betraktat mode-handlarne och sömmerskorna med mera from fasa. Mais, rassure-toi, cherie. Det var icke på din klädning jag tänkte, utan på dessa. Han vidrörde fjedern och visade mig någonting, som liknade en konstellation af diamanter. — O, så vackert! — De hafva varit min mors och min farmors, sade IIugh, något sorgset — och några af stenarne, tror jag, hafva varit i familjen ännu längre. De äro nu dina, min älskling. — De äro präktiga; men — men föreställ dig mig i alla dessa diamanter! Hvarföre icke? — Jag skulle känna mig flat — min prakt skulle örverväldiga mig. Hur väl de skulle passa Hilda! — icke bättre än dig sjelf, carissima. len de äro gammalmodiga och måste omsättas, innan min lilla hustru kan bä dem. — Nej, i sanning! de gå mycket väl an sådana de äro. — Se då på denna aigrette! Hur skulle du tycka om att gå på lord Bayhams bal med en aigrette i pannan, liknande ett ornament. Och sedan hafva vi bär örringar! Du har aldrig burit sådana i dia lit, och tror du jag kunde uthärda att se min lilla hustrus öron barbariskt genomstungna,