Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1866, sida 2

len strängen. Icke heller är saken afhulpen med ågon förhöjning af allmänna diskontfonden, ty m delaktighet i denna fond täfla ju äfven alla ndra näringar och enskilde personer utan afsende på stånd och yrke 1). Allraminst är saken fhulpen dermed att riksbanken kastar ifrån sig msorgen på privatbankerne för hvarje ort, ty lessa banker hafva hvarken den organisation eller le tillgångar som göra det möjligt att gifva jordruket de långa lån, som det behöfver. De äro ngalunda skapade för det ändamålet, huru myctet de än förmå afhjelpa äfven jordbrukares tillälliga behof. IIvad återstår då att göra? Jo det, tt riksbanken gifver hypoteksbanken det underöd, som den beköfver för att kunna motsvara itt ändamål; ty hittills har denna för jordbruket konma bank endast förmått lappa här och plåtra der, men icke förhindra att såret med hvarje r blifvit alltmer gapande för jordbruket i sin elhet. nom hypoteksbanken kan riksbanken underja jordbruket medelst uppköp och försäljning f hypoteksbankens obligationer, ställda i en sådan orm, att det kan blifva möjligt att få ett inhemskt ondsystem och en inhemsk obligationsrörelse till tånd, hvilket hittills varit omöjligt med den form, som hypoteksobligationerne haft. Att gå denna är så mycket mera nödvändigt, som vägen för teksbanken är stängd på den utländska penngemarknaden. Att här i landet få en obligationsrörelse i gång är platt omöjligt med obligationer ställda på 40 år och med oföränderlig ränta pf 5 2, ännu mindre med kapitalrabatt, som för den stora allmänheten försvårar begreppet af obliationens värde. Man måste derför gifva obligationerne den form, som passar för våra förhållanden, ställa dem på kortare tid, högst tio år, och till en början med den ränta, som allmänneligen betingas för kapitaler, som i jordegendom intecknas. När obligatiousrörelsen väl kommit i gång, så att allmänheten fått göra bekantskap med förmånen af dessa värdepapper, då först kan man ifven här i landet småningom öfvergå till obligationernes ställande på längre tid och få räntefoten nedbringad till den siffra, som för jordbruket är billigare och lättare att bära 2). Till lättnad för såväl första spridningen inom landet af dessa inhemska obligationer, som ock för deras fortsatta hållande i rörelsen, skulle nu riksbanken kunna medverka på det sätt, att den med sina disponibla medel dels inköpte obligationer för att behålla dem, då bankens säkerhet sådant medgåfve, dels ock åtoge sig att vid sitt hufvudkontor och sina provinskontor oafbrutet vi älla både inköp och försäljning af dessa oblig tioner, inom en viss begränsning. Klart är att allmänna kassor, sparbanker och andra inrättningar skulle tillegna sig dessa obligationer för deras fasta fonder, och privatbankerna skulle icke allenast tillegna sig dem för att användas såsom grundfondshypotek, utan ock kunna göra dem till öremål för uppköp och försäljning. Under allt större utveckling af detta indirekta lånesätt borde man med hvarje år kunna komma allt närmare det eftersträfvansvärda målet, att med anlitande af egna krafter kunna på billiga vilkor anskaffa medel för alla de upplåningar, som jordbruket behöfde göra för ett tryggt balancerande af dess skuld och för dess behof af förlag för vinstgifvande förbättringar. Frågan är icke nu först framkastad. Den väcktes för tio månader sedan inom bankoutskottet, der jag hade äran att vara ordin. ledamo jag efter måttet af mina krafter kämpade samma. I spetsen för denna åsigt inom bankoutskottet stod den varme fosterlandsvännen kapten Mannerskantz, gammal ledamot af samma utskott, och det gläder mig af hjertat, att han återkommer såsom af folket i sin ort vald till ledamot af andra kammaren. Frågan återkommer utan tvifvel, ty den kan ej falla. Andra må nu framlägga andra utvägar för jordbrukets understödjande. Det skall blifva mig kärt att lyssna dertill, men jag vet ingen annan utväg, än den angifna, ingen mera kraftig, ingen mera amålsenlig och ingen mera möjlig. I diskussionen härom deltog i första rummet possessionaten hr Dynsn på Claestorp, som tillhörde dem, hvilka se en orsak till det öfverklagade betrycket uti ,,privatbankinstitutionerna, en äsigt, hvilken, i vår tanke, är alldeles origtig, äfven om man anser att den enskilta sedelutgifningen utgör en fördel, hvilken staten onödigtvis lemnat ifrån sig. Men det var icke bättre när staten lemnade till s. k. filialbanker penningar mot lägre ränta än den gångbara och andra förmåner i kreditiver på riksbanken m. m. Bäst och enklast synes det oss vara, att banker bildas, såsom fria institutioner, på basen af aktiebolagslagen, och. att sådana banker kunna verka med vinst och trygghet, derpå lemnar skandinaviska kreditaktiebolaget ett bevis. Ju flera sådana väl förvaltade enkilta banker, desto bättre.