Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1866, sida 2

att vara till hands, om vi ringde. I afton inbegripna som vi voro i ett gladt samtal brydde vi oss likväl icke om att besvärs honom, utan Hugh tog sjelf lampan ocl gick förut. Det var en mycket ovanlig lampa med en skärm, som koncentrerad ljuset på en punkt och lemnade allt bakom i mörker. Då vi gingo ut i korridoren och dörren till tornrummet slogs igen med ett genljudande echo, jemförde jag leende effekten af detta Jus med en lyktas på en af de kopparstick, föreställande Jesu födelse, som vi nyss beundrat. Hvarpå Hugh citerade en vers ur en gammal julsång. Det var ett pojkaktigt påhitt — ett al dessa narraktiga skämt, som uppkomma då två personer äro upprymda, och ingen tredje finnes att hålla deras glädtighet inom passande gränser: I detta samma ögonblick såg jag någonting mörkare än mörkret smyga utefter den dystra korridoren. Jag såg på Hugh, men han hade tydligen ingenting sett. — Hu! sade jag rysande. Väck icke dessa mörka korridorers echo vid denna timma på natten! Låt oss gå! Jag skall aldrig mera våga att gå omkring i detta hus ensam i mörkret. — Hvarföre icke, barn? Vi ha ingenting så vulgärt som ett spöke i familjen. Men du darrar! Jag mumlade någonting om kölden, och han lade sin arm omkring mig påskyndande sina steg. Vi voro nu vid trappan, och åter, om icke min uppskakade inbillning förvillade mig, såg jag den mörka skuggan hastigt glida ned framför oss. Att längre tiga var omöjligt. — Hvad är det? utropade jag, stödjande mig mot ledstången och pekande ned