öfverflöädige drummeln i hvita halsduken och endast behålla Tippoo. — Naturligtvis, endast Tippoo. Således afskedades betjenten, och Tippoo passade upp, lika tyst och stilla som lampans slaf. Vi skämtade, skrattade, drucko skålar och voro så glada som barn, nyss sluppna ur skolan. Allting föreföll förtjusande denna afton, och lifvet rosenfärgadt Min man gjorde allt för att roa mig, och om det en eller ett par gånger föll mig in, att han ansträngde sig att vara glad — att, om han ett ögonblick upphörde dermed, skulle ban återfalla i den högtidliga dysterhet, som jag på sednare tiden så ofta sett hos honom — bannlyste jag genast denna tanke och smickrade mig med att jag misstagit mig. Efter middagen sutto vi länge vid kaffet och desserten och talade om Italien ch Rom och våra vandringar bland Alperna och genomsågo en portfölj med utmärkta kopparstick, som Hugh hemtat från bibliotheket, och uppgjorde hur vi skulle resa till Venetien och Tyrolen någon gång, och kanske ända till Konstantinopel. Ack, hvilket barn jag var, och hur litet som gjorde mig lycklig! På detta sätt förflöt den angenäma alttonen, och det var nära midnatt, innan vi tänkte på att gå till sängs. Detta återför mig till något, som jag måste berätta — någonting så besynnerligt, så gt, så obehagligt, att sjelfva återkallandet deraf ännu kommer mig att rysa lika häftigt som i det ögonblick det hände. Allt var tyst i huset. Som jag redan sagt, var det just midnatt, och tjenarne hade längesedan gått till hvila. Tippoo vämade, som vanligt, i min mans rum, för