Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1866, sida 1

af er vishet? Hvad har ni vunnit på allt detta kringströfvande och hvad har ni lärt? — Utan tvifvel kan jag det. . Jag har förvärfvat mig ett utmärkt omdöme öfver gamla mästare och gamla cigarrer — lärt mig konsten att handtera kastanjetter, kasta min lasso och öfvat mig i att fiska om natten vid en lampa och med en knif, så att jag trotsar den mest öfvade bergsbo att öfverträffa mig. — I högsta grad förtjenstfullt och nyttigt! sade min tante. — Är det allt, om jag får fråga? — Icke hälften, svarade Hugh, fullt besluten att icke märka den tilltagande bitterhet, hvarmed hon åhörde honom. — Jag kan tolka ett turkiskt kärleksbref och författa ett svar derpå. Jag kan äta ris med kinesiska stickor och caviare, utan att hålla för näsan. Jag kan dansa som en dervisch, kasta min lans som en beduin och tala som en yankee — — Nog, nog, afbröt min tante. — Besvära er inte med flera exempel. Jag betviflar inte, att ni är ett förträffligt sällskap i en wiqgwam eller en öken, men här fruktar jag, att edra förträffligheter ej komma att behandlas med den aktning de förtjena. De engelska gentlemännens samtal och vanor skola blifra er odrägliga efter edra tartariska vänners qvickheter och förfining. — Sannt, men då jag är trött på civiliseradt sällskap, kan jag taga min tillflykt till ert. Min tante smålog bistert. Likt en god fäktare, kunde hon beundra sjelfva sir motståndares väl mättade stöt och tycke så mycket bättre om honom derför.