Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1866, sida 3

— Åh, min kära tante, skref ni verkligen till mig? — Gkref till dig, barn! Ja, ja men — och, sedan du var rest, ville jag gifvit allt hvad jag egde för attfå dig tillbaka. Icke att jag någonsin tillstod, så mycket emellertid! Nej — jag var för stolt att göra det, Gud hjelpe oss, hvilka narrar vi alla äro! — Och jag, som trodde att ni gönt mig! Jag, som också var för stolt att — att — jag skall aldrig förlåta mig sjelf! Min tante, som hela denna tid hällit på med sitt th och sina smörgåsar, tilldelade mig ett slag med skeden och bad mig tiga. — Här är du, sade hon, och det är nog. Låt oss inte jemra oss deröfver! Säg mig nu, om du var lycklig på det utländska ställe, de skickade dig till? Och behandlade de dig vänligt, då du var sjuk? Och lärde du dig någonting som är värdt att kunna, utom deras rotvälska? Du har mycket att omtala för mig, Bab. AHiilket allt för närvarande måste uppskjutas, inföll doktorn. Mrs S., tro inte att jag vill låta er prata er till ett recidiv. Miss Barbara, jag förbjuder alla meddelanden. Hvad säger ni om att göra en promenad med mig i trädgården, under det er tante hvilar sig efter denna sista halftimmas ansträngning? Sägande detta och oaktadt min tantes invändningar, tog han min arm och förde mig ur rummet. I förmaket funno vi Hugh väntande. Han hade kommit bakvägen helt tyst och, trogen sitt löfte, i tid till frukost. — Nå, liten hustru! sade han. — Nå, doktor, hvad nytt om er patient?