Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1866, sida 3

Blandade ämnen. Ett besök i ett trappist-kloster. I sina ,Souvenirs de lOuest, en ganska underhållande bok som innehåller en mängd snillrikt skrifna och med smak sammanstälda resebilder, beskrifver Theodor Muret bland annat ett besök i trappistklostret i Bellefontaine. , Hvarje främling — säger han — betraktas af trappisterna icke blott såsom broder, utan såsom en förman, hvilken de bemöta med ödmjukhet. Denna anda af ödmjukhet uttalar sig rätt lifligt redan i det sätt, hvarpå hvarje främling blir mottagen af dem. Tvenne munkar gå gästen till mötes och införa honom i en sal, som man benämner ,,mottagningssalen. Utan att säga ett ord (endast brodren köksmästaren har erhållit dispens från regeln om ovilkorlig tystnad) nedfalla munkarne här framför gästen och nedböja sig så djupt, att deras pannor vidröra golfvet; derefter uppresa de sig och införa främlingen i kyrkan, knäböja framför altaret och uppläsa med sakta röst en bön. Nu infinner sig en tjenande broder och inför gästen i en temligen rymlig sal, hvars väggar äro prydda med religiösa kopparstick och fromma inskrifter; ett hästskoformigt bord och några träpallar utgöra det enda ameublementet i salen. Den tjenande brodren tager nu från den resande hans kappsäck o. s. v. inbjuder honom att sätta sig och uppdukar för honom en måltid. Det ligger något rörande i denna beredvilliga gästfrihet, som, ännu innan den resande sagt sitt namn, är betänkt på att tillfredsställa hans kroppsliga behof. Måltiderna äro högst enkla; de bestå af vattsoppa, grönsaker och frukter. Till och med för gästerna framsättes i trappistklostren ingen annan mat än sådan, som får förtäras under fastan; men den anrättas likväl på ett något sorgfälligare sätt än trappisternas egen föda, hvilken endast får tillredas med salt och vatten. Trappisternas hviloläger består endast af en halmsäck och ett ylletäcke; halmsäcken är redan en afvikelse från den stränga regeln, som föreskrifver, att trappisterna skola hvila på blotta golfvet. Den svenska och den turkiska musiken under Karl XII:s vistande i Bender. (Ur konungens kammartjenares J. D. Hultmans skriftliga berättelser.) H. M:t (Karl XII) lät i Bender uti rättan tid fira och hålla både högmessa och aftonsång uppå alla Söndagar, helgdagar samt stora Bönedagar, äfven ock alla morgonoch aftonbönestunder, då ock turkarne sig inträngde att höra uppå. Det var 12 trumpetare och 1 par pukor, med hvilka alla Sönoch helgedagar blåstes till hvarje predikan 3:ne gånger, till morgonböner en gång och till aftonböner en gång. Och fastän H. M:ts venstra foth ännu icke var, utaf den svåra Blessuren, rätt färdig, lät H. M. ändå några och trettio Personer med Lutor, anschalier (?), Violiner, Oboör, med allahanda Instrumenter samt Pukor och Trompetter, merendels alla dagar, en angenäm, ljuflig och skjön musique tillsamman uppstämma. Turkarne höllo ock sin Turkiska musique uppå 12 stycken höga stora Trummor, som giorde alla 12, i ett slag, högt dåhn; dessemellan drillningar med små kiäppar på andra trummändan; derjemte var 12 st. Turkiska mässingsmusikanter, som hvardera hade två stora runda mässings-Aschetter med 12 lösa mässingsringar uti hvarthera aschetten, slogo så upp och neder och gaf en hög klang. Dervid instämde ock 12 st. alnslånga Skallmejor, äfven ock tvenne mycket små Pukor, som slogos med täta hvirflar till den musulmanske musiquens fullkomlighet, hvilket allt tillsammans gjorde en stark och hög harmonie. Ett bondbröllop i Ljusdal kan icke firas utan att denna storartade lyx och omständighet i de minsta detaljer utvecklas, som sedan gammalt inrotat sig i Helsingland och först på sednare tiden börjat något förminskas. Kyrkbrudar förekomma aldrig, men vigseln sker stundom i kyrkan. Hemma i bröllopsgården är isynnerhet första dagen ett dundrande kalas uppdukadt. Man gör likväl en bestämd skilnad mellan gäspen, som