som sist. Jag tager ingenting mera af ert gift. — Gift! upprepade doktorn bestört. — Ja, gift. Jag har fått nog deraf — för mycket, vågar jag säga, men om så är, förlåter jag er. I alla händelser, vill jag inte smaka en enda droppe mer deraf, och om ni skickar något mera, skall jag tvinga er att dricka det. — Mrs Sandyshaft, började doktorn, ni är den oförnuftigaste och — — Topham, inföll min tante, håll munnen på er! Om ni talade till midnatt, skulle det inte göra någon skilnad. Bab, min vän, du ser inte på långt när så gammal ut i dag. — Min kära tante, svarade jag, det är derföre jag är att så lycklig. I går var jag både mycket trött och mycket ängslig — och dessutom har jag också nyss hemtat mig från en sjukdom. Hon såg ömt på mig och klappade mig på kinden, just som hon brukade klappa mig, då hon var nöjd med mig som barn. — Stackars Bab! sade hon. Stackars lilla Bab! Hvad har felats dig? Läst för mycket? — Nej — hemsjuka, tror jag. Jag längtade att komma tillbaka till England och blef sjuk. — Ah — det är sannt. De skickade dig, till någon utländsk skola, inte sannt? Jo, jo. Jag kommer ihåg. Jag skref till dig, och din far skickade tillbaka mitt bref. Han ville inte säga mig hvar du var, Bab, och han ville inte skicka mitt bref till dig. Jag undrar att han alls tillät dig komma till mig, men jag förmodar han trodde jag var döende.