Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1866, sida 1

AMMC — från höjden af sin statsmannastorhet så plötsligt fallne, numera så kortsynte och förderflige rådgifvare någonsin mer skall visa sig vid presidentens sida. Slutar Sewards lefnad med denna af honom föranstaltade och ledda resa, så besparar ödet honom åtminstone den sorgen och det straffet att med klarnadt öga nödgas blicka tillbaka på densamma. Från stad till stad drog Jolmson, släpande med sig general Grant och amiral Farragut likasom kuriositeter till uppväckande af folkets nyfikenhet, för att i de lidelsefullaste och råaste ord proklamera sin politik som den enda möjliga och att i synen på olika tänkande slunga hotelsen: J ären förrädare; jag skall tillintetgöra er. Vid festmåltider, till hvilka högaktade representanter af unionspartiet ansågo sig böra komma, för att visa sin vördnad för det embete Johnson bekläder, förolämpade han utan hejd sina politiska motståndare. Med de republikanska massor, som uttryckte sin harm öfver att se presidentvärdigheten så vanhedrad, inlät han sig i ordvexlingar, hvarvid begge parterna sökte öfverbjuda hvarandra i hårda och häftiga uttryck. ,Förgät dock icke er värdighet af president, ropade vid ett tillfälle en man ur folkhopen till honom. Jag bryr mig icke om presidentvärdigheten, var Johnsons svar. På flera orter hindrade honom folkmassans stoj och rop att hålla sina tal; en gång hände, att en veteran af unionshären lugnt och allvarligt framträdde till honom och sade: ,,vi vilja icke höra er — och presidenten måste draga vidare. Men annorstädes strömmade honom också till mötes de s. k. demokratiska massorna under bifalls och jubelrop, alldeles så som de skulle ilat Jefferson Davis till mötes, om han som segrare hållit ett triumftåg genom Norden. General Grant, som söker rätträrdiga sin delaktighet i Johnsons rundresa dermed, att han förklarat, det han endast åtlyder en befallning af sin militäriske förman, presidenten, såsom öfverberälhafvare öfver unionsarmeen, har nu offentliggjort en skrifvelse, enligt hvilken han är främmande för denna resas politiska demonstrationer, enär han som general spelar ingen roll i det ena eller andra partiets leder. Men samtidigt härmed tadlar han presidentens vänners handlingssätt, hvilka draga alla Nordens rebellvänner till honom och ställa desse i spetsen för det parti, som nu kallar sig det lojala Johnson-partiet. — Resultatet af presidentens resa är en utomordentlig framgång för det republikanska, slafverifiendtliga partiet. Johnson har djupare och starkare upprört folket mot sin politik och personlighet än alla hans motståndares vältalighet kunnat göra. Det demokratiska partiet är bestört och kan icke dölja sina farhågor. Newyork Times, Johnson-männens särskilda organ, anser nödigt gifva presidenten en skarp tillrättavisning för hans brist på värdighet och hans lidelsefulla uppförande. — Medan Johnson på detta sätt sökte göra propaganda för reaktionen, voro i Filadelsia representanter tör de verkligen lojale sydländningarne församlade och firades af stadens och nejdens befolkning med en entusiasm, som enligt de äldste medborgarnes utsago öfverträffade allt hvad man hitintills i en politisk rörelse sett. Detta konvents förhandlingar sysselsatte sig med tre hufvudpunkter: en framställning af det tillstånd i Södern, som presidentens politik framkallat; en fullständig anklagelseakt mot densamma, samt frågan om de färgades rösträtt. De sydligaste staternas representanter fordrade enhälligt och bestämdt rösträtt åt de förre slafvarne; gränsstaterna deremot ville se tiden an, emedan den lojala hvita befolkningen derstädes ännulicke vore vunnen för en sådan reform. Konventet ssom naturligtvis representerade endast den undertryckta minoriteten i sydstaterna utnämnde en talrik komit, bestående af utmärkta talare från alla sydstaterna, hvilka på samma väg, som Johnson nyss tillryggalagt. skola göra en resa till Lincolns graf, hålla tal på alla orter, der Johnson talat, samt fördela sig öfver Norden, för att öfverallt vädja till dess befolknings frihetsoch rättskänsla. En så storartad agitation har ännu aldrig egt rum i unionen. Här i Newyork vann den församling, som emottog sydpatrioterna, trots det dåliga vädret en framgång, som öfverträffade alla förhoppningar — och dock äro vi här i den s. k. demokratiens brännpunkt. Genom den republikanskt sinnade landsbygden är de lojale sydlänningarnes resa ett triumftäg. Det parti, som vill, att-unionen skall förnyas på rättens och den nationella säkerhetens grundval, har redan så otvifvelaktigt segren i sin hand öfver Johnson, Seward och konsorter, som genom att taga sydaristokratien under armarne vilja göra ett förderfligt slut på den stora omhvälfningen, att sjelfva Newyork Ilerald, den allmänna meningens I spårhund, hvars brist på grundsatser är