Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1866, sida 2

varit här nu. Men det berodde på en n högre vilja. Det var ett verk af Försynen, som förde er hit. Sägande detta, tog han vördnadsfullt af sig hatten, och jag märkte för första gången hur hans hår grånat sedan jag sist såg honom. — Hon är min äldsta vän, tillade han sorgset, och den bästa jag någonsin haft. Tyst! gå in i förmaket och vänta tills jag varit deruppe. Vi gingo in i det lilla förmaket, som jag mindes så väl. Der stod min tantes stol och pall, och derborta, på sin gamla plats, bokskåpet till hälften fyldt af den tunga encyklopedien. Jag satte mig ned på närmaste stol, matt och trött, under det min man, fördjupad i sina egna tankar, stod och såg ut i trädgården. -Naturligtvis, Barbara, sade han, efter en lång tystnad, tänker du inte lemna din tantes hus på ett par dagar? Jag förmodar att jag inte kan det, svarade jag suckande. Jag har skickat Tippo 00 a till Broombill efter en häst, tillade — Efter en häst, Hug H — Ja. Du trodde hk: inte, att jag kunde slå mig ner här oombedd? I Jag hade icke tänkt derpå, men det föreföll mig som ett elakt förebud, att min man skulle begifva sig ensam hem denna första afton. — Nej, nej, sade jag, gör inte det! Stanna här, eller tag mig med dig! — Jag kan inte stanna här, sade han hastigt, i ett sjukhus — oombedd — oväntad — det är omöjligt. Och hvad det beträffar att taga dig med mig — åh, du