Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1866, sida 2

relse på handen och pekade på foten af sängen. D Stå der, Bab, sade hon, och tag af den der hatten! Jag vill se på dig. Jag lydde henne och stod der, hållande andan af fruktan att bryta ut i snyftningar. Då hon hade betraktat mig länge nog, vinkade hon mig tillbaka och bad mig sitta bredvid henne. Sedan vände hon åter ansigtet mot fönstret och sade: — Dagsljuset försvinner. Drag tillbaka gardinerna, att jag må se det till det sista. En piga, som satt vid elden, steg upp och drog dem tillbaka, men himlen var mörk och stormig, och regnet fortfor att strömma. — En svår natt på sjön, anmärkte doktorn hastigt. Jag afundas inte dem, som kryssa på Atlanten i denna förrädiska storm. Men hon tycktes knappast höra honom och behöll ögonen fästade på det aftagande dagsljuset. Då det var alldeles försvunnet, och allt derute såg mörkare ut än inne, suckade hon tungt, begärde ljus och klagade att mörkret tycktes nedtynga henne. — Bab, sade hon efter en stund, du ser äldre ut än jag väntade. — Jag är aderton år, kära tante, svarade jag, och det är sju år sedan ni såg mig. — Bah, du är ännu ett barn. Endast aderton. Men du ser äldre ut. Varnad af ett tecken från doktorn, svarade jag ingenting derpå. (Forts.)