Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1866, sida 2

mig sjelf och honom och tilltvingade mig lugn. — Jag är icke nervös nu, sade jag. Ni kan tryggt låta mig gå upp. — Jag tror det, svarade han gillande. Ni är en liten dugtig qvinna. Var så god emellertid och kom ihåg, att er tante icke är i ett tillstånd att tåla någon vidare öfverraskning. Ni är ännu lilla Barbara Churchill, och mr Farquhar här är ännu hos Antipoderna. Låt detta vara oss emellan. — Af hela mitt hjerta. — Följ mig då! Så gingo vi, lemnande Hugh ännu dystert gående af och an i förmaket, med den hastigt tilltagande skymningen och regnet, som började smattra mot fönsterrutorna. Nästa ögonblick stod jag på tröskeln till sjukrummet, glömmande alla! mina mindre bekymmer vid åsynen af den: magra gestalt, som låg utsträckt på sängen, likt en staty på en graf. Hennes ansigte var vändt mot fönstret, så att hennes profil ett ögonblick stod mellan mig och dagsljuset, sträng som alltid, men: skärpt af tiden och sjukdom. Hennes hänler lågo orörliga på täcket. Hennes hår var tillbakastruket under samma enkla mössa, som hon alltid brukade bära. När Ult kom omkring, var hon icke så mycket förändrad, som jag hade väntat. Då dören stängdes, vände hon på hufvudet och sade, matt och långsamt: — Bab, är det du? Till svar hvarpå jag kysste henne på pannan och sade, så lugnt jag kunde: -Ja, tante, det är jag. Hon sköt mig tillbaka med en svag rö