Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1866, sida 2

är ju icke längre ett barn, som kan rid: framför mig på sadelknappen! — Vi kunde få vagnen, som vi lemnadc i byn. Men han viftade otåligt med handen. — Dårskap, älskade, sade han, du talai som ett barn. Det är klart, att det är din plats att stanna, och min att gå. Jag skall åter vara här till frukost, och du skall knappast ha haft tid att sakna mig Men hvad är detta för barnslighet? Tårar för en sådan småsak! — Det är ingen småsak för mig. Kalla det dårskap, vidskepelse, om du behagar, men jag kan icke uthärda, att du skulle komma tillbaka till Broomhill utan mig. Jag känner som om det vore en elak början till vårt hemlif, och — och vi hafva ännu aldrig varit skiljda — Dörren öppnades, och doktor Topham steg in. — Jag har låtit er vänta en lång stund, sade han, men jag var tvungen att bereda henne småningom. Hon vet nu, att ni är här, Barbara, och är färdig att se er, men vi måste vara försigtiga att inte uppskaka henne. Hon är mycket svag i dag. — Men icke i någon fara? — Icke omedelbar. Om hon likväl icke hemtar sig något inom de nästa tolf timmarne, skulle jag börja att allvarsamt frukta för utgången. Men ni har gifvit vika för nervsvaghet och gjort er oskicklig för mötet. Det är mycket orätt, Barbara. Tårar och darrning göra en sjuk intet godt, men ofta mycket ondt. Ni måste lugna er innan ni går upp: Då jag såg, att Hugh stod fast vid sin föresats och hur litet han brydde sig om min föreställning, kände jag mig ond på