Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1866, sida 1

Doktor Topham aftog hatten och bugade sig djupt. — Jag — jag hade verkligen ingen aning derom, stammade han. Detta är öfverraskning på öfverraskning. Äran — nöjet — lyckönskningarne. — På min ära, jag är så förvirrad, att jag inte vet hvad jag skall säga! — Förvånad att finna Benedick gift, eller att Beatrice skulle befinnas vara en gammal bekant, hvad, doktor? skrattade min man. Den lille mannen såg ännu mera förbryllad ut. — Ursäkta mig, sade han, men, så stolt jag än är att blifva bekant med en dam, så — med ett ord, med mrs Farquhar — kan jag likväl icke våga att — att göra anspråk på någon föregående — — Fy, doktor Topham! inföll jag. Glömmer ni Barbara — lilla Barbara Churchill? Doktor Topham steg försigtigt af, satte sim hatt på hästens hufvud och kysste mig på båda kinderna. — Från denna stund, sade han, skall jag aldrig bli förvånad öfver någonting. Några ögonblick derefter hade han trädt armen genom tygeln, och vi promenerade alla, sida vid sida, med gaflarne af Stoneycroft Hall framtittande öfver träden på något litet afstånd. Jag är glad att ni äro här, sade han, gladare än jag kan säga er. Och jag är också mycket glad att jag träffade er, innan ni gingo in till henne. Öfverraskningen kunde ha uppskakat henne för mycket, men nu kan jag bereda henne derpå. Åsynen af ert ansigte, Barbara, skall göra