Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1866, sida 1

ham, har jag hört, har icke mycket hopp, och — — Låtom oss resa! afbröt jag ifrigt. Låtom oss resa genast! O, Gud vare lof att vi äro i England! I min ifver hade jag stigit upp och gått mot dörren, men han förde mig tillbaka till min stol och tog mina händer mildt mellan sina. — Var lugn, min älskling, sade han. Jag har redan öfverlagt hvad man kan göra. — Öfverlagt! 0, himmel! som om det vore tid till öfverläggning! — Tid nog, om man bara är lugn. Mrs Sandyshaft är mycket sjuk, men jag har icke hört, att hon är döende. Dessutom kunna vi icke resa genast. Det är omöjligt. — Ingenting är omöjligt! med posthästar — — Med pengar och posthästar, sade min man, kunde vi visserligen resa hela natten mycket obeqvämt, men i morgon bittida kunna vi medelst jernvägen uppnå Ipswich på tre och en half timme. Dessutom: kunna vi telegrafera förut och få en vagn, som möter oss vid stationen. Du har rätt, Hugh, medgaf jag, efter en kort tystnad. Förlåt mig min otålighet! — Iika hjertligt som du förlåter din tante hennes långa glömska af dig. — Tyst, Hugh! Jag mins endast hennes kärlek. Nu var supeen i ordning, och vi satte oss till bords. Hugh, som sagt att han var hungrig, åt helt obetydligt och bemödade sig icke att återfå sitt glada lynne. När. bordet. var afdukadt, framtogs pipan, men denna annars så förtroliga timma för