Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1866, sida 3

silfverriksdalrar. Då signalementet å denne, som uppgafs vara svensk och stor till vexten, med rödt här samt ett ärr på den ena läppen, till alla delar i Istämde öfverens med Olaussons utseende, var äfven ganska troligt att han är den sannskyldige. hvarför ock anstäldes närmare undersökning ans gående hans person och vistande här i staden. S Dervid uppdagades att han medelst länskungörelsen blifvit allmänneligen efterlyst såsom misstänkt att förliden höst ha frånstulit hemmansegaren Carl Vilsson å gården Stenby på Hisingön flera klädespersedlar. Han hade arbetat der någon tid, men en vacker dag rymt sin kos, då nämnde effekter pbefunnos vara borta. Straxt efter hans häktande l anmälde flickan Anna Cajsa Jonsson, som är boende å det beryktade s. k. ,.Stoppan i Kyrkli den, att Olausson, hvilken uppgifvit sig vara sjöI kapten, gästat der i Lördags och påföljande dat gen, hvarefter hon i Måndags hittat i sängen, der han legat, en skinnpung med 21 danska silfver-Iriksdalrar, som han bestämdt måste ha haft med Isig dit. På detta ställe hade han lefvat kt om Joch bjudit bland annat på öl, dervid han haft t tvenne karlar med sig i sällskap, af hvilka den l ene presenterats som styrman och den andre som kock å hans farty Seder a båda personer voro besättningskärlar å ett i hamnen liggande (iartyg med namnet Felix-, som fördes af skeptj paren J. Andersson, hvilken äfven sällskapat med Hlausson. som för dem uppgifvit sig heta Niklas I Pettersson från Tufve socken och vara boskapsI handlare. Till den ene besättningskarlen, Rutger Läarsson, hade Olausson sålt ett fickur för 10 rår, rillxet sedermera afiemnats till polisen. Vid häktningen innehade Olausson 15 rdr i sventiska penningar. Vid förhör med honom i går hos poliskammaj mera upplystes, att d ren, då skepparen Andersson, hans besättningskarlar Larsson och Aug. Andreasson, ilickorna å .-Stoppan Anna Jonsson, Augusta Pettersson, Anna Olsson samt Fina Scvin voro efter kallelÅse tillstädes, förnekade Olausson att ha begått nåtj gon stöld i Norge, der han aldrig varit. Polismäst.: Känner du då Carl Nilsson i StenI by, der måtte du väl ha varit? Olausson: Carl Nilsson hvad är det för en karl, den har jag aldrig förut hört omtalas och Stenby, hvar ligger det stället? j PDolismäst.: Nåh, den här skinnpungen och dessa silfverpengar, dem känna du väl igen och vill icke låta gå ifrån dig? Olausson: Jag har aldrig förr än nu sett hvarken pungen eller pengarne. När jag kom hit i Lördags morse hade jag 60—70 rdr i åtskilligt mynt, deraf större delen åtgått till inköp af kläder och betalande utaf skuld, hvarjemte jag rumlade litet emellanåt. Polismåst. pekande åt besättningskarlarne Lersson och Andersson: dessa måtte väl då vara dig bekanta, den ene är ju dia styrman och den andre din kock! Olausson: Jag var då för det mesta snusig och vet derför ej rätt hvad som passerade. Larsson och Andreasson upplyste med anledning häraf att de på begäran af Olausson, som rundligen trakterat dem, uppträdt vid besöket å, Stoppan under dessa lånta titlar, hvarvid Olausson presenterat sig som deras skeppare eller kapten, som de äfven kallat honom. Polismäst. till flickorna: Nåh, ni måste väl kö na kaptenen der, som är tjufven Olausson och hy ken gästat hos Anna Jonsson samt varit så liberal med stulna penningar? Flickorna: Ja visst, det är samme karl och in(gen annan än han, tillade Anna, har glömt silfverpengarne efter sig. Polismäst.: Jag antager nu för gifvet, att du: icke heller känner de här flickorna? I Olausson: Nej, visst inte och icke en gång den, I som kallar sig för Anna, bar jag förut sett. Anna: Oh, det var fasligt! Skepparen Andersson meddelade, att han hört Olansson beklaga sig öfver att han mistat 140 rdr. Tillfrågad om åtkomsten till det ur Olausson försålt till Larsson, förklarade den förre att han köpt det och innehaft uret i några år. I För närmare upplysningars vinnande uppsköt i målet till den 9 dennes, hvaremellertid Olausson i förvaras i cellfängelset. dj I Söndags afton tilldrog sig en händelse som lätt kunnat mediöra ganska vådliga följder för en person, som genom raskhet och mod lyckades g och i polisens händer öfverlemna en för allmänna! sikerheten farlig brottsling. Nämnde aväll vid tiotiden hade handlanden Sam:tel Andersson, (lrma Söderström C:o), hvilken är boende i huset mto 1 vid Skeppsbron, suttit och läst i sitt rum i 4:do; våningen, då han tyckte sig höra en ovanli relse i korridoren, hvilket förekom honom m tänkt, hvadan han öppnade den från rummet h ande dörren. Dervid befanns en okänd karl: sti i korrideren, hvilken person vid åsynen af: hr Andersson kastade från sig några bundtar tändstickor och skyndade emot vestra delen af huset, tydligen för att fly undan. Er Andersson, med anledning af tändstickorn modade att h len haf i : anlägga eld. sökte väl att få a, men den okände for sin flykt. Emellertid kunde han icke gon nedgång, hvarsör han vände tillbaka saamma väg, troligen bestämd att till hvad pris som helst öfvervinna alla hinder. fir Andersso k honom då till mötes och fattade tag i karlen, uppmanande, honom att säga hvem han var och hvad han hade der att beställa. När härpå icke följde något tillfredsställande svar och karlen knäppte upp öfver, kläderna i tydlig afsigt att genom dessas lännande si sticket slita sig lös, blef han af hr Andersson i fasthållen med båda händerna så kraftigt, att han måste stanna qvar. Under tiden hade hr Andersi sons handelsbiträde tillstädeskommit, hvilket hr Andersson tillsade att tillkalla värdshusföreståndaren Sohlman, som är boende i ett närbeläget rum, ährvilket äfven skedde. Sedan denne och biträdet infunnit sig, anmodades de att hämta polis eller Unattvaktare, för att få karlen uppförd i polisvakten. Medan detta skedde, hade hr Sohlmans hustru äfven utkommit i korridoren. Straxt derefter ropade hon åt hr Andersson att taga sig i — äty karlen hade tagit upp och blottat eu knif. Inseende faran och hvad afsigten var, grep hi Andersson genast bofven om den ena handlofven, då han släppte knifven, som var en större fällknif, Åå golfvet. IIr Sohlman och handelsbiträdet, hvilka sjemte tvenne nattväktare kort derefter kommo arlen kastade tillstådes. sågo att den fasttag ifrån sig flera bundtar tändstickor, som han ha dels i fickorna och dels i en näsduk. Vid anställd ökning påträffades i hans ena ficka en dyrk. on, svakten uppzaf han sig först heta Elias att han var förre Olues Johan Sandberg, och derefter varit bosatt ia, der han idkat skradderi, I fången å El ti hvilken blifvit b ett års tid i Maj yrket. . ; t Vid efterseende i korridoren befanns, att en der ti stående handl. J. Eriksson tillhörig låda, som in1 1 nehållit profver å tändstickor, blifvit uppbruten och att dessa lågo kringströdda i korridoren, hvadan Sandberg, hvilken iö skulle finnas saker af värde, säkerlis t men när han funkit det vara tändstiec I hållit tillgodo medidessa. Emellertid var det gan-ska lyckligt att en för samhället så vådlig person. hvilkens utseende Sch tal vittnade om djerfhet och Hist, blaf innan han hunnit begå gröfre broit täckt och fasttaden, hvarför man har att tacka Ihr Anderssons vid nämnde tillfålle ådagalagda AUA och vå dohat nodligen trott att i lådan igen gjort detta, or, dock