Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1866, sida 2

rorna, dessa oförgätliga kullar, som så ofta hånat mig med sin sommargrönska. Jag hade trampat Alpernas snö och glacierer sedan jag sist såg dem — jag hade bott i Rom, med Tibern utanför mina fönster, och sett solen gå ned bakom Soracte, men jag frågar om jag någonsin betraktade någon af dem med sådan rörelse, som jag i dag kände vid åsynen af den enda skymt till natur, som fägnade min barndom. Jag tyckte mig hafva varit här endast några ögonblick, men jag förmodar tiden gick fort, ty qvinnan kom upp, liksom för att se hvad jag kunde göra der så länge. Så skyndade jag åter ned, nästan glad att slippa stanna der längre. Vid förstugudörren stannade jag och plockade några dammiga murgrönsblad. — Och ni har ingen ide om hvar jag kan finna mrs Becver? frågade jag för sista gången. Hon skakade trumpet på hufvudet och låste upp yttre dörren. — Kanske de kunna säga er det derborta, sade hon och pekade på en bagarebod i ett aflägset hörn. Jag gick ut och skulle ha sagt henne i, men hon stängde ögonblickligen dörren efter mig och vred om nyckeln Jag satte aldrig åter min fot öfver den tröskeln. Hos bagarens kunde de ingenting säga mig, utan hänvisade mig till en kryddkrämare näst intill. Kryddkrämaren visade mig till Linkes Row, tredje gården till höger. Mrs Becver, sade han, hade bott der — kunde bo der ännu, efter allt hvad han visste. I alla händelser skulle jag der få reda på henne. Sålunda tog jag krydd