väl under det vilkor, att innehafvarne skulle föra titel utaf furste af Baciocchi. Omöjligheten för de begge förstnämnde personerna att ingå på detta vilkor, gjorde grefven till arfvinge af majoratet. Men godsen lågo i Romagna, och då denna tilltöll Piemont uppstodo så stora svårigheter mot besittningsrätten af arfvet, att den i alla fall rike och långt ifrån egennyttige grefven icke ville försöka någon revendikation. 1514 lemnade den unge Baciocchi Florens, begaf sig ånyo till Korsika samt studerade sedan i Pisa och Aix. Hans uppfostran var helt och hållet italiensk. Han var särdeles intelligent och af säkert omdöme, talade aldrig ett ord utan full öfverläggning, kunde icke lätt genomskådas, samt var under den ofta lättsinniga masken — en komplett verldsman. Han kände noga de vigtigaste statshemligheter, utan att någon på honom kunde märka det; af naturlig böjelse fördolde han hvad andra af fåfänga skulle velat förråda. Denna sistnämnda egenskapen hade förnämligast förvärfvat honom kejsarens förtroende. Han var icke allenast invigd i de hemligaste statsangelägenheter, utan äfven i kejsarens mest grannlaga privat-affärer, och detta af det skäl, att den höge förtrogne alltid kunde vara fullt förvissad om, atticke ett ord af hemligheterna skulle komma från grefvens läppar. Anda från sin barndom stod han på den mest förtroliga fot med alla prinsar af huset Bonaparte och användas derföre i flera missioner. 1836 var han uppdragen en sådan till Ryssland, och 1840 till konungen af Wärtemberg. hvilken sistnämnde blef honom så bevägen, att han utnämnde grefven till sin kammarherre och tilldelade honom flera ordnar. Efter attentatet i Boulogne blef han arresterad, men frigafs i brist af bevisning. 1818 var han öfverste vid nationalgardet i Ajaccio, men skyndade till Paris, då Louis Napoleon, till följe af nationalförsamlingens votum, lick återvända dit. Republikens president utnämde grefven till sin ordonnansofficer, och 1852, sedan han varit uppdragen missioner till Egypten, Tunis och Konstantinopel, blef han öfverkammarherre och intendent för kongl. hofteatern samt sednare senator, hvilken sistnämnde utnämning likväl icko hindrade honom att qvarstanna hos kejsaren som öfverkammarherre. Dessutom var han storofficer af hederslegionen och innehade en stor mängd utländska ordnar, hvaribland icke mindre än 20 storkors. Detta berodde isynnerhet derpå, att han var ett slags homme de plaisiör för alla de utländska furstar, som under de sista 14 åren besökt den franska hufvudstaden. Grefve Baciocchi var icke utan mod och energi, hvilket han bevisade vid mer än ett tillfälle, specielt i Livorno, der år 1836 ett banditband befann sig, hvars medlemmar samlades hvarje afton och icke förr begaf sig till ro, innan blod blifvit utgjutet. En natt, då Baciocchi ensam i en phaeton for tillbaka till sin villa, fattade chefen för detta banditband — en viss Pero, Livornos förskräckelse — hans häst 1 tygeln. Hade grefven ett ögonblick varit obeslutsam, skulle han varit förlorad; men med ett pistolskott sträckte han genast bofven till marken.4 Bacioccki bodde i Tuilerierna och var en daglig gästvid den kejserliga taffeln. Under de sista 10 åren af sitt lif led han svåra plågor; han hade en nervsjukdom, som beröfvade honom all nattro. Det var honom nästan omöjligt att sitta, stå eller Jigga. Han måste således, då han icke sof, — och han sof mycket obetydligt — oupphörligt gå. Kejsaren lät för hans promenader bygga en särskild gång, belagd med en tjock matta. Vid en kris af sjukdomen förekom det, att han under 36 timmar promenerade oupphörligt. Oaktadt sina plågor gjorde han sin tjenst; i teatern hade han en loge med galler, i hvilken han kunde promenera. Om han som hans läkare tillstyrkt — hållit sträng diet, så hade troligen hans tillstånd kunnat förbättras. Men detta öfverensstämde icke med hans böjelser, och i detta fall gaf han icke vika för dem. Marskalk Scbastiani led af samma sjukdom i öfver tjugo år, utan att hans tillstånd under denna tid försämrades; och detta berodde på, att han strängt höll den föreskrifna dieten. De dödliga qvarlefvorna af grefve Baciocchi skola föras till Korsika, och han lärer förordnat, att hans begrafning icke får skei Paris. AMERIKA. 1 Från Newyork skrifves d. 14 Sept. til , Daily News: Valen i staten Maine hafva gifvit en ofantlig majoritet åt kongressen och de radikale, nemligen 30,000 röster, således 5,000 mer än någonsin förr, äfven under de mest upprörda förhållanden. Vermont och Maine hafva nu talat. Pennsylvania,