Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1866, sida 1

UTRIKES. ITALIEN. I fall inga hinder uppstått för fredens undertecknande i går eller i förgår skulle Viktor Emanuels högtidliga intåg i Venedig komma att ega rum den 10 eller 12 dennes. Garibaldi skall närvara vid parlamentssessionerna och uppskjuter tills vidare sin återresa till Caprera. På sista tiden hafva, som förut är sagdt underhandlingar pågått om öfvertagande af en del utaf den påfliga statsskulden, utan att man ännu kommit till något definitift resultat. Dessa underhandlingar föras mellan Manicordi (å italienska regeringens vägnar) och den franska ministeren, under det den påfliga regeringen icke verkar på annat sätt än genom insändande af de materialier, som i Paris önskas. Italienska regeringen säges icke vara enig med sig sjelf om huru mycket den skall våga gifva efter. Till och med de moderata i parlamentet fordra, att den romerska kurian skall erkänna den stat, som nu skulle komma påfvedömet till hjelp i dess finansnöd. FRANKRIKE. Vi hade i går att meddela underrättelsen om en af Frankrikes politiska notabiliteters frånfälle; den sista utländska posten har meddelat en annan fransk notabilitets — af helt annat slag — död. Den 23 September afled nemligen grefve Baciocchi, en af kejsarens förtrognaste vänner och nära beslägtad med honom. Han spelade visserligen icke någon framstående eller lysande, men deremot en högst inflytelserik rol. Han var generalintendent vid kejserliga teatern och öfverkammarherre hos kejsaren, till hvilken han alltid stod i de intimaste förhållanden. Noga invigd i hofvets och den stora hufvudstadens alla hemligheter, förskaffade han sin kejserlige vän mången glad stund genom de mundtliga eller skriftliga meddelanden, som han hvarje dag klockan 1 brukade lemma. Kejsaren var äwen mycket fästad vid grefve Baciocchi Före sin afresa till Biarritz gjorde kejsaren hos honom sitt sista besök. Baciocchi var just insomnad vid kejsarens ankomst, och kejsaren väntade länge der, enär han icke ville tillåta, att grefven fick väckas. Man har ofta hört sägas, att öfverkammarherren hos kejsarinnans gemål icke var väl sedd af henne Detta synes likväl hafva varit ogrundadt, eftersom hon vid kejsarens sista besök hos den sjuke var honom följaktig. Skilsmessan lärer hafva varit mycket påkostande å alla sidor. Dagen derefter skickade kejsarinnan till Bociocchi en relik, på hvilken hon satte ett högt värde. Dema relik var åtföljd af ett bref, hvars innehåll man nu anför som ett bevis på kejsarinnans ovanliga fromhet. Baciocchi var hofman i ordets fulla mening, ech detta kan visserligen icke väcka förvåning, då han — så att säga — insugit hofluften med modersmjölken. Född år 1503 på Korsika, blef han vid s års ålder page hos Elisu PBonapurte, då storhertiginna af Toskana och gift med furst Buciocchi, sant således grefvens tant. Den unge pagens far var grefve Frans Buciocchi, öfverste för storhertiginnans adelsgarde. kn hög ställning var den unge Baciocchi förbehållen. Furst Bacioccki, som dog barnlös, hade nemligen konstitnerat ett majorat af 200,000 francs årliga inkomster. Detta majorat skulle tillfalla prins Louis (den närvarande kejsaren) eller prins Napoleon, eller, i brist af dem, grefve Baciocchi, lik