Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1866, sida 2

att du skulle finna namnet Broomhill inristadt på mitt hjerta. Han drog ett långt andetag, som ljöd nästan likt en snyftning, befriade sig ur min ömfamning, steg upp och promenerade omkring rummet. — Så besynnerligt det är! sade han. — Vi älska hvarandra — hvarföre kunna vi icke bo hvar som helst, vara lyckliga hvar som helst tillsammans? Jag har hört talas om dem som voro lyckliga på ett vindsrum -— i ett fängelse — en ödemark — och detta är verldens trädgård! Hvad är det? Ödet? Nej — nej — nej! Vi skapa oss sjelfva våra sorger. Allt kunde vara bra, om vi så ville hafva det — men vi hafva ingen ro — vi äro narrar, och narrens straff måste följa, förr eller senare — för eller senare! — O, Hugh! Hugh! du är ond på mig! utropade jag, förskräckt af dessa vilda ord. Förlåt mig — förlåt mig! Jag kunde vara lycklig med dig i ett fängelsehål — tro mig, jag kunde det. Säg endast att du förlåter mig. Han beherrskade sin rörelse genom en stark ansträngning och flyttade en stol belt lugnt intill mig. — Jag har ingenting att förlåta, sade han sakta. Ingenting alls, Barbara. Du begär endast hvad som är rättvist och billigt. Du har gift dig med egaren till Broomhill och du har rättighet att bo på Broombill. — Nej, nej — icke rättighet! afbröt jag. — Jag onskar icke hafva några rättigheter, utom dem som din dyra kärlek gikver mig. — Och du har rättighet att bo på Broombill, upprepade han liksom han icke hört