Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1866, sida 2

mig. — Men, å andra sidan, afskyr jag England. Jag föredrager lifvet och klimatet på kontinenten; och jag hade hoppats, att du, uppfostrad och nästan naturaliserad utom lands, skulle dela min smak och med glädje gå in på mina önskningar. — Jag har försökt att göra det, sade jag klagande, ty jag var mycket svag och kände mig sårad att höra honom framställa det så kallt. — Jag har försökt, och så länge min styrka räckte, lyckades jag. Men ehuru jag teg, har jag alltid längtat att resa hem — och nu — och nu har min längtan utmattat mig och, tillika med mig, all min törmåga till motstånd. Han såg på mig och hans tilltvingade köld smälte med ens. — Min Barbara! sade han. — Min stackars bleka Barbara! Derefter lutade han dystert pannan mot båda händerna. En lång stund förflöt så — han nedböjd och tankfull, och jag ängsligt betraktande honom. Efter en stund steg jag upp och kröp tätt till hans knän. — Du vill ju föra mig hem, älskade? sade jag ännu en gång, i det jag försökte draga händerna från hans ansigte. — Ja. Om du måste resa — ja, svarade han, och såg upp med ett ansigte som förfärade mig — det var så mycket blekare än mitt cget. — Jag kan icke låta dig vissna, min blomma, men — Gud hjelpe oss båda! Och dermed kysste han mig, lyfte mig upp från golfvet och lade mig åter ömt på soffan, hvarefter han gick ut på terrassen. Jag hade segrat. Den önskan, som så många månader legat mig om hjertat, var