Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1866, sida 3

Sålunda förgick dag efter dag och slutli sen sade man, att jag måste hafva föränlring af luft. Eniga i denna enda punkt, kunde mina rådgifvare icke komma öfverens i någon annan. En rekommenderade Nizza. En annan var af den tanken, att Nizza skulle vara för mildt, och talade för Florenz. En tredje påyrkade Vichy. Då de alla hade gått, kallade jag Hugh till min sida, och då han knäföll vid mitt läger i det gyldene solskenet, lindade jag mina armar om hans hals, som ett sjukt barn, och hviskade: — För mig hem, älskade — för mig endast hem! — Hem? upprepade han. — Ja — till Broomhill. Jag skall aldrig blifva bra här eller någonstädes, så framt du icke för mig till Broomhill! Jag kände honom rysa i mina armar, och det var allt. Efter att några ögonblick hafva väntat på svaret, som icke kom, fortfor jag att bönfalla. — Du vet icke, Hugh, hur jag längtat derefter eller hur jag tänkt derpå dessa sista månader. Om vi rest dit först, om också endast på några veckor, tror jag att jag skulle varit nöjd — nöjd att stanna med dig här i åratal; men nu — du blir ju icke ond på mig, om jag säger dig hur jag längtat att resa hem? Han skakade på hufvudet och drog min kind närmare sin egen, så att jag icke kunde se hans ansigte. — Och du skall icke tro, avt jag varit olycklig, eller missnöjd, eller otacksam? Han skakade åter på hufvudet. (Forts.)