Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1866, sida 3

— till och med att småle och tacka honom. Men med allt detta var mitt hjerta tungt, och då vi åkte tillbaka till Rom den gråa skymningen, gret jag bakom min slöja, vid tanken på hemmet och då jag såg att tiden för min landsflykt blef mer och mer obestämd. Icke många dagar derefter flyttade vi ut till Albano och etablerade oss på Villa Castellani, medtagande till vår uppassning endast två italienska tjenarinnor och vår trogne Tippoo. Ack! hvarföre var jag icke lycklig? Hvarföre var jag orolig och hvarföre kastade jag bort duk efter duk, ur stånd att egna mig åt min konst eller att njuta af paradiset omkring mig? Hvarföre, då solen gick ned i prakt bakom Monte Cavos klosterprydda spets, kunde jag endast sucka och skildra för mig sjeh hur den lyste äfven nu på fönstren på Broomhill? IV EAFIILEL. En seger. Året gick framåt, och mot hösten började min helsa småningom astaga. Jag led icke af några plågor och mina läkare kunde icke upptäcka någon sjukdom; mer en besynnerlig fysisk trötthet hade be mäktigat sig mig och jag aftynade lång. samt. Jag tycktes hafva förlorat all mir fordna styrka och kraftfullhet — min kär lek till lifvet — min njutning af det sköna Liggande matt utsträckt på en soffa p. terrassen, brukade jag lyssna till bullre på torget, utan att någonsin bry mig on att se ned på den pittoreska folkhopei nedanför, och många gånger tillslöt ja; mina ögon för landskapet och himlen emedan jag icke hade något nöje af dem